För en tid sedan befann jag mig i ett sammanhang där någon berättade om en några år gammal hund som börjat morra i vissa situationer – när han inte vill flytta på sig eller inte vill göra vissa saker. Min första tanke när jag hör sådant, särskilt om hunden inte har visat några sådana tendenser förut, är att det är en hund som signalerar smärta. Men det skulle också kunna röra sig om en hund som visar resursförsvar mot sin familj, eller (näraliggande) en hund som är mån om sin kroppsliga integritet. Dock tror jag inte att detta kommer som en blixt från en klar himmel hos en flera år gammal hund, utan i så fall har nog tendensen och tecknen funnits där. Möjligen har inte ägaren lagt märke till dem, eller valt att bortse från dem.
Det är intressant att se vilka reaktioner, tips och förslag som kommer upp så fort (även förhållandevis milda) hotande/aggressiva beteenden hos hundar (som är riktade mot människor) kommer på tal. ”Oacceptabelt”, ”han försöker ta över”, ”tryck ner honom”, ”visa vem som bestämmer”, ”sätt honom på plats” är vanligt förekommande förklaringar och förslag på åtgärder. Just morrande tycks vara särskilt laddat, kanske för att vi själva är så utpräglat verbala djur? Hundar förfogar ju över en lång rad uttryck för stegrande hot, avståndsökande signaler, även om långt ifrån alla hundar använder alla. De allra flesta handlar om minspel och kroppsspråk, bara ett fåtal är verbala. Men att hunden ger en ljudlig varningssignal ifrån sig gör det tydligt för oss människor att en gräns är passerad, att den är obekväm med situationen och vill att vi ska avlägsna oss eller upphöra med det vi gör med den. Och det kan ju under inga omständigheter accepteras! Eller?
Lina har skrivit om morrande hos hundar, i flera olika situationer, och bland annat om det varnande morrande som förekommer vid resursförsvar. Hon framför tanken att det att hunden morrar när den är obekväm i en situation är något att vara tacksam för, eftersom det ger en så tydlig signal till oss människor. Och då kan vi anpassa oss till situationen och göra något konstruktivt åt den, på kort och lång sikt. Åtminstone borde det vara vad vi, som är så intellektuellt överlägsna, gör …
”Du är på väg att passera min gräns”, säger hunden. Att det vanligaste rådet när hunden uttrycker bristande förtroende på det sättet är att man genast ska passera den gränsen med råge och med buller och bång – vad är det egentligen uttryck för? Är vi så ovilliga att lyssna till hundens signaler, så besatta av tanken att vi måste vara den oinskränkta ledaren i alla situationer? Maria har skrivit ett tänkvärt inlägg om den i etologisk forskning sedan länge skrotade (eller åtminstone kraftigt modifierade) tesen om dominansordning hos hundar. I hundvärlden och i synnerhet diverse reality-serier på TV frodas och underbyggs däremot denna myt nu mer än någonsin.
Men vi kan väl inte leva med hundar som lägger beslag på sofforna eller inte låter oss gå i närheten av matskålen när de äter? Nej, givetvis inte! Men vi måste inte nödvändigtvis bemöta hot med aggressivitet tillbaka. Jag menar att det tvärtom, av flera skäl, är förenat med en betydande risk att göra saken värre att försöka straffa bort beteendet.
Betänk dessutom att den aggressivitet hundägare ofta rekommenderas att använda mot hunden inte står i någon som helst proportion till det hunden har visat mot dem. Om hunden till exempel har morrat eller lyft lite på överläppen ska det bemötas med att ta tag i hunden och skaka om den eller vända den på rygg tills den ”ger sig”, det vill säga man ska bringa hunden ur balans – ett avsevärt större hot på ”hundens språk”, som det så ofta hänvisas till. Om man nu ska ta hundars beteende mot varandra som modell för relationen mellan hund och människa, vilket i sig är tveksamt, kan man börja med att konstatera att den säkra (ofta så kallade ”ranghöga”) hunden sällan beter sig aggressivt, utan snarare nonchalant och överseende. Inte heller goda mänskliga ledare beter sig på det sättet. Tänk dig att du har en dålig dag och med ett irriterat tonfall snäser av din chef, och att hon genast svarar med en snyting!
Men hur ska man då göra? Benägenheten att försvara det som hunden uppfattar som sitt är i stor utsträckning genetiskt bestämd, men i vilken grad den faktiskt uppvisar beteendet är i hög grad påverkbart av hantering och träning. Har man en hund med tendenser till resursförsvar gäller det, tror jag, att övertyga hunden om att vi inte på något sätt konkurrerar med den.
Bäst är naturligtvis att arbeta förebyggande. Träning med positiv förstärkning är ett utmärkt verktyg för att få hunden att inte bara acceptera utan faktiskt tycka om situationer och händelser som är eller kan tänkas bli laddade – närmanden och hastiga rörelser, att bli upplyft och bringad ur balans, att vänta på sin tur medan en annan hund får godis. Man belönar och förstärker det önskvärda beteendet, men efterhand förändrar man också hundens känslor åt det positiva hållet. Detta ger ett betydligt pålitligare resultat än om man försöker straffa bort det icke önskvärda beteendet (hotsignalerna). Även om man lyckas med det senare så finns känslorna som gav upphov till beteendet kvar och riskerar att poppa upp i en mer pressad situation, i värsta fall utan de föregående varningssignalerna.