Kurshelg

I helgen har jag och Viktor varit på tävlingslydnadskurs för Fanny och Thomas i Göteborg. Det var både roligt och nyttigt. Teori och demonstrationer av deras sätt att tänka och träna hund gav mig en hel del nya tankar och insikter. Även om ingenting var helt nytt gav det utan tvivel ökad förståelse för vad jag håller på med att höra saker sägas på ett annat sätt. Som vanligt kände jag dock att teorin har jag hyfsad koll på – det är mina praktiska färdigheter som brister. Där har jag har mycket kvar att lära mig!

Några av mina reflektioner och insikter:

Grunderna, alla de där de små detaljerna, framför allt runt belöningarna, är så otroligt viktiga, och det lönar sig verkligen att lägga tid på dem. Jag har den senaste tiden känt mig en aning nedslagen när jag upptäckt att vissa verkligt grundläggande saker helt enkelt inte fungerar, eller inte fungerar i situationer där jag behöver dem. Att behöva gå tillbaka och träna på sådant innan jag ens kan börja träna det första lilla delbeteendet i min träningsplan för ett moment eller hinder har känts så nedslående, som om jag har missat det viktigaste och inte kommit någonstans överhuvudtaget. Men jag inser att jag inte ska se det så, för belöningsutveckling och annan träning på ”förutsättningarna” har så stor betydelse och kan göra den mer ”avancerade” träningen så mycket mer effektiv.

Fanny visade en påbörjad lista med ”grundgrundfärdigheter”, efter en i mina öron helt onödig nördvarning (beror möjligen på att jag själv är en nörd :-), där just sådana riktigt grundläggande saker fanns på pränt. Sådant som man kanske många gånger tar för givet, och för all del många duktiga hundtränare lär sina hundar utan att egentligen tänka på det. Men för hunden är det ju nödvändigtvis ingen självklarhet att komma tillbaka med en kastad boll, hålla ett rejält grepp och lägga vikten bakåt vid dragkamp eller lägga/släppa ett föremål i handen, för att ta några exempel. Men allt detta är beteenden som kan tränas efter precis samma principer som mer direkta tävlingsbeteenden. Det är trösterikt!

fanny_pi.jpg

Pi går fritt följ med ”lydnadsmatte” Fanny.

thomas_pi.jpg

Pi ger ”jakthusse” Thomas en puss.

När det kom till den praktiska träningen så provade jag mot slutet av helgen att under Thomas ledning utveckla Viktors läggande till ett riktigt läggande under gång. Jag har tidigare tränat en del på lägganden under baklänges marsch, både frivilligt och på signal, men jag har inte tyckt att jag kommit tillräckligt långt med fria följet för att kunna göra det vid sidan på ”tävlingsmässigt” vis. Men när jag nu provade så kunde jag konstatera att jo, visst var han mogen för det, och det har han nog i själva verket varit ett tag. Samtidigt som det gav mig insikten att jag faktiskt behöver gå framåt i träningen, sätta ihop delmoment som mer liknar det slutliga målet, så var det en liten kick att se hur förhållandevis snabbt och enkelt det gick. Det kändes som om allt det här tragglandet med detaljer ändå har gett resultat. Nu ska jag bara få lite bättre fason på uppsättandena också, så kan jag snart baklängeskedja hela momentet!

Andra saker som jag tränade var fritt följ framåt (där jag fick bekräftelse på att Viktors position, som jag tycker känns bra, också ser bra ut) och ingångar, där jag fick en del tips och tankar om hur jag ska göra för att öka frekvensen av de korrekta ingångarna bland de ganska många som blir antingen sneda (med baken inåt) eller för långt ifrån, eller både och. Där handlar det nog mest om att jag är selektiv, och att jag övar upp min förmåga att ta snabba (och rätta) beslut.

Som alltid har det också varit väldigt lärorikt att se på när andra tränar. Av demonstrationer och andras träning har jag bland annat fått bra tips om apportering, självbehärskning, inkallning med ställande och rutan.

kloss.jpg

Natten mellan kursdagarna övernattade vi hos AK, som generöst gav sovplats åt inte mindre än fyra trötta men ivriga hundtränare med hundar. Efter tacomiddag trängde både folk och fä ihop sig i soffan framför melodifestivalen, och det gick förvånansvärt bra med alla hundarna. Kråka löpte och hade nog gärna låtit Viktor bli far till sina valpar (nu hade han förstås ingen direkt konkurrens om den saken – husets egen son Bacillen saknar kulor och resten av hundarna var tikar). Men det var inga som helst problem att ha Viktor i samma hus och även rum som en höglöpande tik. Det hade jag inte förväntat mig heller, men det var ändå skönt att se att det fungerade så väl.

På natten fick han dock, efter att ha sovit lugnt i sin bur i flera timmar, ett anfall av osäkerhet mot något obestämbart i rummet, som han låg och morrade på. Jag testade med att täcka över buren bättre, men han blev bara tyst en liten stund, sedan var det samma visa igen. Till slut gav jag upp och lät honom komma ut, och ihoprullad tätt intill mig på madrassen kunde han äntligen få ro i kroppen. En natt efter detta, då vi sov hemma hos mina föräldrar, har han varit orolig på samma sätt, då utan att vara instängd i buren. Han har en tendens att fixera sig vid väskor och andra halvstora saker, särskilt om de rör på sig eller prasslar (den andra natten hade Kasper rullat ihop sig ovanpå en väska). Vi har tränat en del på att ”skapa ljud” och ”skapa rörelse”, men där behöver jag nog lägga ner mer tid, och särskilt när det gäller väskor och saker som prasslar. Det är märkligt det där med rädslor – Viktor är lite känslig när det gäller vissa saker som just prassel och saker som sticker ut eller (snabbt eller långsamt) ändrar form/rör sig, men skrammel verkar han inte tycka är lika farligt, och när det gäller skott och fyrverkerier är han fullständigt oberörd (tack och lov).

På söndagmorgonen gick vi en promenad i skogen med de andra övernattarna, och Viktor hade fullt schå med att hålla ordning på tjejerna Pejla, Kiwi och Riva. Det var lite synd att jag inte hade med mig kameran då.

Sammanfattningsvis så har jag nu fått massor av inspiration att gå vidare med lydnadsträningen, så att vi förhoppningsvis senare i år (innan halvårsskiftet känns lite orealistiskt, men vi får se) kan starta i lydnadsklass I.

AK, Lina och Madelen har också bloggat om och lagt ut bilder från helgen.


Bakdelskontroll på kloss

De senaste dagarna har vi tränat en del bakdelskontroll på kloss. För några månader sedan skrevs det mycket om denna klossträning på forum och bloggar, men när jag först läste om den hade jag redan tränat in ingången med Viktor, så jag lade ingen tid på klossträning just då. Att det blev något av en hype kan också ha spelat in, för det ligger lite i min natur att göra på mitt eget sätt och inte som alla andra …

Men nu har jag i alla fall tagit upp denna träning, inte i första hand för att fixa till ingångarna, utan mer för att Viktor ska lära sig att arbeta med bakdelen i fria följets vändningar och stegförflyttningar, och i största allmänhet få bättre bakdelskontroll. Genom att använda en kloss får hunden en tydlig hjälp med var den ska ha sina framtassar, och tränaren kan koncentrera sig på att förstärka bakbensrörelser.

Jag började med att använda FASS som kloss, men då Viktor gärna klev upp med alla fyra och jag dessutom gärna vill ha framtassarna så mycket på samma plats hela tiden som möjligt (på FASS kan ju en borderterrier förflytta sig ganska mycket) gjorde jag en rund kloss av en plåtburk, knappt 20 cm i diameter, med en gummimatta på locket.

Storleksjämförelse kloss

Storleksjämförelse

Jag tänker mig att vi ska göra tre olika övningar på klossen:

1. Han ska hitta en rak frontposition (nos mot näsa) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen.

2. Han ska hitta fotposition på vänster sida (det vill säga göra en ingång) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen. Så länge han står på klossen ska han aldrig sätta sig – vi fokuserar helt på bakdelsarbetet där.

3. Han ska självständigt (oberoende av min position, det vill säga när jag står eller rör mig en bit ifrån) flytta sig runt klossen åt båda hållen. I detta freestyleprogram utför hunden ett sådant beteende.

För alla övningar gäller att han ska ha båda framtassarna på klossen och baktassarna på marken tills han får frisignal.

Vi har börjat litegrann med alla tre varianterna. Längst har vi kommit med frontpositionen. Viktor hittar nu en tämligen rak position framför mig och justerar in den när jag flyttar mig upp till ett kvarts varv åt gången, lika bra åt båda hållen. I början blev det ganska mycket krokigt och snett i riktning mot min belöningshand, men genom att vara noggrann med mina kriterier (att han verkligen har rätt position vid klicket) och belöna rakt framifrån (vid mina knän) så börjar jag få ordning på det.

Fotpositionen har vi inte tränat så mycket, men att göra en ingång är inga problem (det har vi ju tränat massor på utan kloss), och att följa med när jag rör mig åt höger går också som en dans (i varje fall sedan jag fått honom att sluta sätta sig ner). Förflyttning åt vänster är knepigare. Överhuvudtaget verkar han ha svårare att flytta bakdelen åt vänster, vilket ju inte är förvånande med tanke på all ingångsträning han har i bagaget. (Snurrar har vi tränat åt båda hållen just för balansens skull, men där är det ju framdelen som ”leder”, så det blir inte riktigt samma rörelse.) Jag väntar lite med det tills jag har fått fram säkra och bra rörelser åt vänster i de andra två övningarna.

I den självständiga övningen har vi kommit en liten bit: han flyttar bakbenen något eller några steg i taget, men tycks inte helt klar över att det är själva rörelsen, inte positionen, som belönas. Så han trixar lite hit och dit. I denna övning arbetar jag med ett håll i taget (jag vill inte att han ska steppa växelvis åt ena och andra hållet), medan jag kan blanda i de andra båda övningarna, där det ju är min förflyttning som signalerar hur han ska förflytta sig.

Viktor på sin kloss

Viktor på sin kloss

Halvdålig träning med nya insikter

I går kväll träffades vi för andra gången i klickerträningsgruppen. Det är så roligt och nyttigt med träningskompisar – jag hoppas att denna grupp kan utveckla sig till ett stadigt träningsgäng.

Jag stressade för att hinna dit och hann därför inte göra någon direkt plan för träningen, som blev därefter: tämligen ostrukturerad och inte särskilt genomtänkt. Men jag kände mig ändå väldigt nöjd, för dels var det roligt att träna tillsammans med andra, dels gjorde jag en hel del nya insikter om vad vi behöver träna. Det är otroligt vad många detaljer (och inte bara detaljer för den delen) det finns som jag inte tänkt på att träna alls, eller tränat väldigt lite!

Ta bara det här med medhjälpare. Medhjälpare kan man ha till mycket i hundträning: för att hålla och släppa hunden, placera ut och ta bort belöningar eller träningsredskap som targets och apporter, agera tävlingsledare eller andra störningar – för att inte tala om hur nyttigt det är att ha någon som observerar en och allt fuffens man har för sig, och eventuellt också loggför det. Men eftersom jag med få undantag har tränat ensam har jag oftast fått lösa mina praktiska träningsproblem på annat sätt, och det kan nog hända att jag undvikit att träna ett och annat som varit svårt att få till utan medhjälpare.

I går passade jag på att försöka utnyttja tillfället när det fanns så många potentiella medhjälpare till hands. Och då kom jag på att Viktor helt enkelt inte begriper hur det ska gå till när andra människor blandar sig i leken! Jag ville testa att göra ingångar från lite längre avstånd än direkt framför mig, och bad Vendela hålla i Viktor och släppa honom från några meters avstånd. Trots att vi hade repeterat några ”vanliga” ingångar strax innan såg han mest ut som ett glatt frågetecken: vad är nu detta för ny, skojig lek? Konceptet ”bli hållen av en människa och när hon släpper springa fram till matte och göra något” har han absolut ingen förståelse för.

Vi provade också strategin med en utplacerad godisskål och medhjälparen som skålvaktare. Jag stod i utgångsställning, Vendela satt med skålen en liten bit bort och när Viktor gjorde en ingång fick han ”ja” som signal för att springa och äta godis ur skålen. Det borde gå bättre, tänkte jag, för att arbeta för att få springa till en godisskål som externbelöning har vi ju faktiskt tränat på. Inte jättemycket, men litegrann. Men även här blev det förstås en ny situation, så till att börja med såg det ut som om han aldrig träffat på det där med externbelöning överhuvudtaget. Han krafsade och försökte komma åt godiset i skålen, och när inte det fungerade försökte han med diverse beteenden hos Vendela. Men så småningom tycktes det klarna något, och han började bjuda på något som i varje fall liknade ingångar.

Liknade, ja – eftersom han hade såpass mycket jobb med att bara förstå idén med träningssättet sänkte jag mina kriterier rejält och belönade en massa halvtaskiga utföranden. I efterhand har jag kommit på hur jag borde ha gjort. Han behöver träna på själva konceptet, både att springa från en medhjälpare och att göra något för en externbelöning med mänsklig vaktare. Och då skulle jag naturligtvis sett till att själva beteendet som han skulle göra var så enkelt som möjligt, och helst inte ett utpräglat tävlingsbeteende som jag riskerar att ”förstöra” när jag har vida kriterier.

Senare på kvällen körde jag lite ingångar inomhus och kastade godis framåt vid belöningen. När han då kom emot mig från lite håll blev det tydligt vilket beteende jag hade förstärkt under det tidigare träningspasset: han påbörjade vändningen någon meter framför mig och sköt sedan liksom in baken i position genom att samtidigt backa och vrida sig. Det skulle möjligen vara en skojig rörelse i ett freestyleprogram, men för tävlingslydnad duger det inte! Så det blev lite reparationsträning där på köksgolvet. Genom att göra en liten kedja av ”kom” (= kom fram till mina fötter) och ”fot” lyckades jag få ingångarna att se någotsånär ut igen.

Det där beteendet med snurren framför är kanske något att vara uppmärksam på och se upp med när jag så småningom ska börja sätta ihop inkallningen och andra moment?