Kategori: teoretiserande

Publicerat

Tankar om hot och resursförsvar

För en tid sedan befann jag mig i ett sammanhang där någon berättade om en några år gammal hund som börjat morra i vissa situationer – när han inte vill flytta på sig eller inte vill göra vissa saker. Min första tanke när jag hör sådant, särskilt om hunden inte har visat några sådana tendenser förut, är att det är en hund som signalerar smärta. Men det skulle också kunna röra sig om en hund som visar resursförsvar mot sin familj, eller (näraliggande) en hund som är mån om sin kroppsliga integritet. Dock tror jag inte att detta kommer som en blixt från en klar himmel hos en flera år gammal hund, utan i så fall har nog tendensen och tecknen funnits där. Möjligen har inte ägaren lagt märke till dem, eller valt att bortse från dem.

Det är intressant att se vilka reaktioner, tips och förslag som kommer upp så fort (även förhållandevis milda) hotande/aggressiva beteenden hos hundar (som är riktade mot människor) kommer på tal. ”Oacceptabelt”, ”han försöker ta över”, ”tryck ner honom”, ”visa vem som bestämmer”, ”sätt honom på plats” är vanligt förekommande förklaringar och förslag på åtgärder. Just morrande tycks vara särskilt laddat, kanske för att vi själva är så utpräglat verbala djur? Hundar förfogar ju över en lång rad uttryck för stegrande hot, avståndsökande signaler, även om långt ifrån alla hundar använder alla. De allra flesta handlar om minspel och kroppsspråk, bara ett fåtal är verbala. Men att hunden ger en ljudlig varningssignal ifrån sig gör det tydligt för oss människor att en gräns är passerad, att den är obekväm med situationen och vill att vi ska avlägsna oss eller upphöra med det vi gör med den. Och det kan ju under inga omständigheter accepteras! Eller?

Lina har skrivit om morrande hos hundar, i flera olika situationer, och bland annat om det varnande morrande som förekommer vid resursförsvar. Hon framför tanken att det att hunden morrar när den är obekväm i en situation är något att vara tacksam för, eftersom det ger en så tydlig signal till oss människor. Och då kan vi anpassa oss till situationen och göra något konstruktivt åt den, på kort och lång sikt. Åtminstone borde det vara vad vi, som är så intellektuellt överlägsna, gör …

”Du är på väg att passera min gräns”, säger hunden. Att det vanligaste rådet när hunden uttrycker bristande förtroende på det sättet är att man genast ska passera den gränsen med råge och med buller och bång – vad är det egentligen uttryck för? Är vi så ovilliga att lyssna till hundens signaler, så besatta av tanken att vi måste vara den oinskränkta ledaren i alla situationer? Maria har skrivit ett tänkvärt inlägg om den i etologisk forskning sedan länge skrotade (eller åtminstone kraftigt modifierade) tesen om dominansordning hos hundar. I hundvärlden och i synnerhet diverse reality-serier på TV frodas och underbyggs däremot denna myt nu mer än någonsin.

Men vi kan väl inte leva med hundar som lägger beslag på sofforna eller inte låter oss gå i närheten av matskålen när de äter? Nej, givetvis inte! Men vi måste inte nödvändigtvis bemöta hot med aggressivitet tillbaka. Jag menar att det tvärtom, av flera skäl, är förenat med en betydande risk att göra saken värre att försöka straffa bort beteendet.

Betänk dessutom att den aggressivitet hundägare ofta rekommenderas att använda mot hunden inte står i någon som helst proportion till det hunden har visat mot dem. Om hunden till exempel har morrat eller lyft lite på överläppen ska det bemötas med att ta tag i hunden och skaka om den eller vända den på rygg tills den ”ger sig”, det vill säga man ska bringa hunden ur balans – ett avsevärt större hot på ”hundens språk”, som det så ofta hänvisas till. Om man nu ska ta hundars beteende mot varandra som modell för relationen mellan hund och människa, vilket i sig är tveksamt, kan man börja med att konstatera att den säkra (ofta så kallade ”ranghöga”) hunden sällan beter sig aggressivt, utan snarare nonchalant och överseende. Inte heller goda mänskliga ledare beter sig på det sättet. Tänk dig att du har en dålig dag och med ett irriterat tonfall snäser av din chef, och att hon genast svarar med en snyting!

Men hur ska man då göra? Benägenheten att försvara det som hunden uppfattar som sitt är i stor utsträckning genetiskt bestämd, men i vilken grad den faktiskt uppvisar beteendet är i hög grad påverkbart av hantering och träning. Har man en hund med tendenser till resursförsvar gäller det, tror jag, att övertyga hunden om att vi inte på något sätt konkurrerar med den.

Bäst är naturligtvis att arbeta förebyggande. Träning med positiv förstärkning är ett utmärkt verktyg för att få hunden att inte bara acceptera utan faktiskt tycka om situationer och händelser som är eller kan tänkas bli laddade – närmanden och hastiga rörelser, att bli upplyft och bringad ur balans, att vänta på sin tur medan en annan hund får godis. Man belönar och förstärker det önskvärda beteendet, men efterhand förändrar man också hundens känslor åt det positiva hållet. Detta ger ett betydligt pålitligare resultat än om man försöker straffa bort det icke önskvärda beteendet (hotsignalerna). Även om man lyckas med det senare  så finns känslorna som gav upphov till beteendet kvar och riskerar att poppa upp i en mer pressad situation, i värsta fall utan de föregående varningssignalerna.

Publicerat

Kreativitet och konsekvenser

Maria skriver om en upplevelse i det inflytelserika landet i väster, där hundägare för att få köpa en klicker i syfte att utdela positiv förstärkning anses behöva kompetent ledning och instruktion, medan allehanda straffredskap kan inhandlas utan någon som helst kompetensprövning. Rimligen borde det naturligtvis vara tvärtom!

Osäkerhet hos oerfarna klickertränare tar sig ibland uttryck i att att man inte vågar testa sig fram, i rädsla för att göra fel. Visserligen har tajming, kriterier och förstärkning en avgörande betydelse för resultatet, och både kunskap och färdighet behövs för att komma dit man vill – men en av de bästa sakerna med metoden, i synnerhet för oss oerfarna och klantiga hundtränare, är att den är så förlåtande. Visst, man får det man förstärker, och med fel tajming och kriterier förstärks ett annat beteende än det man tänkt sig. Men till skillnad från när man tränar med dåligt tajmade straff så förstör man inte relationen till hunden. Mekaniska färdigheter kan förbättras med träning, och i takt med att man blir bättre når man också snabbare sina mål. Så det är bara att träna på, ha roligt under tiden och inte ta sig själv på alltför blodigt allvar.

Människans tydligen aldrig sinande kreativitet i att hitta på straff åt sin bästa vän är förbluffande. Det är ju så mycket roligare att hitta på belöningar! Ett bra exempel tycker jag är denna nu något gamla tråd på Aktiv Hund, som handlar om olika sätt att leka med hunden utan leksak. Läs och inspireras!

Publicerat

Om sociala belöningar

När jag nu har utrett den primära förstärkningens natur skulle jag vilja återvända till det här med sociala belöningar. Jag tycker att det är en mycket spännande och utvecklingsbar belöningsform, som tyvärr ofta blivit lite styvmoderligt behandlad i belöningsträning (klickerträning och locka-belöna-träning). Själv försöker jag nu att observera Viktor när han interagerar med mig under hälsande, lek, kel och annat umgänge, se vad han faktiskt gör, i syfte att bli bättre på att utnyttja sociala beteenden som förstärkare på ett systematiskt sätt. Nyckeln till det tror jag är att definiera belöningen inte utfrån det jag gör (stimulit, till exempel klappen) utan utifrån det hunden gör (beteendet, till exempel att han trycker sig mot handen och trampar med bakbenen), och samtidigt lägga märke till eller medvetet koppla beteendet till stimuli som kan användas för att få fram det i situationer där jag vill använda det som förstärkning.

Till exempel så är Viktor väldigt förtjust i att hoppa upp mot eller på mig, och jag är rätt säker på att det är ett självförstärkande beteende, det vill säga att han får ut något av själva hoppandet. Nu är inte jag lika förtjust i det, åtminstone inte i alla situationer, men i stället för att försöka få bort beteendet helt och hållet har jag bestämt mig för att försöka få stimuluskontroll på det. När jag med en armrörelse inbjuder honom att hoppa får han göra det, men inte annars, och i lämpliga situationer kan jag belöna honom genom att inbjuda honom att hoppa på mig. Vi är inte där än, kan jag tillägga, men vi är på väg! Jag tycker att han verkar ha fått bättre förståelse för att låta bli att hoppa (ha tassarna på marken) sedan jag infört en signal för hoppandet.

En typ av social belöning som ofta framställts som viktig i ”traditionell” hundträning är den mänskliga rösten, berömmet (och nu talar jag inte om ett inlärt förstärkningsord som ”bra”, utan beröm där tonfall och röstläge har större betydelse än orden). Frågan är om beröm är en primär eller sekundär förstärkare. Enligt mitt resonemang om primära förstärkare så ser jag på röstberöm (som sådant) som en sekundär förstärkare – det är ett stimulus, inte ett beteende. Samtidigt så har rösten något av en särställning, då den är så intimt förknippad med oss själva och vår närvaro, och därmed hela skalan av sociala beteenden som hunden visar mot oss. Men om rösten var en primär förstärkare för en hund så borde det vara möjligt att få den att arbeta enbart för att få höra en snutt med inspelat beröm. Det kanske är någon som har försökt? I samma ”traditionella” hundträning (åtminstone av senare datum – kanske inte i 70-talsböckerna jag refererade) framhålls att man verkligen ska se att hunden blir glad när man berömmer den, annars är det inget värt. Och då är vi ju där igen – observerbart beteende! Allt handlar om att låta beteenden förstärka beteenden! (Nämnde jag att jag var fascinerad av Premacks princip?)

Publicerat

Beteenden och stimuli som konsekvenser

På Aktiv Hund har det på sistone varit en diskussion om olika typer av belöningar, där bland annat fördelar och nackdelar med att belöna med ”sig själv” (social belöning) jämfört med att använda olika ”yttre” belöningar (till exempel mat eller leksaker) har avhandlats. I mina ögon och för träningsbruk är det bättre ju fler användbara belöningar jag har tillgång till – det ökar förutsättningarna att variera och välja den bäst lämpade i varje situation.

Men vad är en belöning, eller, med ett lite mer vetenskapligt språkbruk, en primär förstärkare? Lite småslarvigt säger vi kanske att vi förstärker med godis, boll eller kamptrasa. Men godiset som sådant är ingen förstärkare, lika lite som bollen! Beteendet att äta godis är det däremot, och beteendekedjan att springa efter, gripa och hålla bollen (eller vad hunden nu gör med den). Jag har tidigare skrivit om Premacks princip, som ju säger att ett mer sannolikt beteende kan förstärka ett mindre sannolikt. Det jag säger nu är liksom Premacks princip fast omvänt: endast beteenden (inte stimuli) kan fungera som primära (positiva) förstärkare.

Jag tror egentligen inte att denna utsaga är vetenskapligt giltig. Bara ur ett vardagligt perspektiv kan jag tänka mig situationer när den inte gäller, eller det åtminstone är väldigt svårt att veta om den gäller eller inte. Och jag är ännu mer osäker på den vetenskapliga sanningshalten i det resonemang som följer. Men som praktiskt (okej, teoretiskt då …) träningstänk tycker jag att det fungerar. Det hjälper mig att hålla ordning på mina primära och sekundära förstärkare, och det tror jag är en förutsättning för effektiv hundträning. Det hjälper mig också att skilja mellan negativt och positivt straff.

Hur fungerar en förstärkning? De olika konsekvenserna i operant betingning definieras ju utifrån sin effekt på det framtida beteendet (förstärkning om frekvensen ökar, straff om den minskar) och om något tillförs (positivt) eller tas bort (negativt) ur situationen. Dessa saker är observerbara faktorer, oavsett om man tränar en människa eller en kackerlacka. Det betyder inte att förstärkningar och straff inte påverkar känslor (huruvida kackerlackor har känslor ska jag dock låta vara osagt)! Tvärtom är det sannolikt just genom känslorna som både förstärkningar och straff har sin verkan – det finns det numera även vetenskapliga belägg för. Och de olika konsekvenserna är förknippade med olika slags känslor. Niina och Kenth Svartberg har i Med sikte på 10:an beskrivit det som att spela på två olika känsloskalor: glädje kontra besvikelse och eventuellt frustration när man rör sig från positiv förstärkning till negativt straff, lättnad kontra obehag och rädsla när man använder negativ förstärkning och positivt straff.

Jag tänker mig att när vi jobbar med positiv förstärkning och negativt straff (PF-NS-skalan), som vi gör i klickerträning, så är det beteendet som utlöser de positiva känslorna hos hunden, och att den hindras från att utföra ett (förväntat) beteende som ger besvikelse och frustration. Alla sorters stimuli (åsynen av en godbit, ljudet från en klicker, prasslet i fickan, åsynen av träningsplanen) som förekommer i situationen och mer eller mindre pålitligt förutsäger förstärkande beteenden blir sekundära (betingade) förstärkare, och förekomsten av dessa kommer då att utlösa positiva känslor (förväntan) hos hunden även utan beteendet. Men om ett stimulus som är en sekundär förstärkare inte tillräckligt ofta följs av ett förstärkande beteende (en primär förstärkare) så kommer det att avbetingas och inte längre fungera som förstärkare.

Vi använder alltså beteenden för att påverka beteenden, och stimuli (förutom som signaler om vilka beteenden som kommer att förstärkas) som pålitliga förebud om möjlighet att utföra förstärkande beteenden.

Detta gäller inte för den andra skalan, den som går från negativ förstärkning till positivt straff (NF-PS-skalan). Där arbetar man i stället direkt med stimuli för att påverka beteenden. Det är stimulit/sinnesförnimmelsen som utlöser känslor av obehag eller rädsla hos hunden (PS), och att det upphör som gör hunden lättad (NF). Det är för övrigt svårt att utdela ett positivt straff utan att samtidigt utöva negativ förstärkning, och vice versa. Ett obehagligt stimulus med någon som helst duration kommer nämligen alltid att fungera som både och: det straffar det beteende som pågår när det startar och förstärker det beteende som pågår när det upphör. Detta är ännu en anledning att tänka sig för innan man använder korrigeringar i sin träning.

I praktiken är det naturligtvis inte alltid så lätt att skilja på sinnesförnimmelse och beteende. Vad skiljer hörandet (varseblivandet) från lyssnandet, till exempel? Varseblivandet kanske till och med är ett beteende? (Det finns säkert någon kognitionsforskare som har svar på det.) Vi människor kan utan tvivel njuta av våra sinnesförnimmelser – när vi lyssnar på musik vi tycker om, eller betraktar en vacker vy. Fast när jag observerar mig själv så tycker jag att musiklyssnande och vybetraktande är något som går utöver själva varseblivandet, ett beteende som sker inne i hjärnan. Precis som tänkande är det.

Om hundar på motsvarande sätt kan njuta av ljud, synintryck eller dofter är svårt att veta. Självklart kan det vara förstärkande för en hanhund att lukta på en löptikfläck. Men kvarstår den förstärkande effekten om han inte får utföra sitt sniffande beteende på fläcken, om han bara får uppleva själva doften? Omöjligt att säga – att och vad hunden faktiskt varseblir (även om det skulle ske genom direkt retning av luktbarken) kan vi inte veta säkert om det inte utlöser ett observerbart beteende.

Slut på de filosofiska grubblerierna! För praktiskt träningsbruk begränsar jag mig till att enbart tänka på observerbara beteenden som primära förstärkare. Och när jag funderar på hur jag ska förstärka ett beteende försöker jag att tänka på beteendet som hunden ska få (möjlighet att) utföra (springa efter bollen) snarare än ”prylen” (bollen) eller stimulit (bollkastet). Det ger mig en mycket mer exakt kunskap om vad som faktiskt är förstärkande för just min hund, och bättre möjlighet att reglera förstärkningskvaliteten.

När jag vill använda mig av negativt straff (eller utsläckning) måste jag se till att förhindra hunden från att utföra beteenden som skulle kunna förstärka (med Premacks ord: är mer sannolika än) det beteende jag vill straffa/inte förstärka. Här får man se upp så att de stimuli man använder i själva hindrandet (till exempel ett tag i halsbandet) inte uppfattas som obehagliga av hunden, och därmed blir ett positivt straff. Det kan vara lurigt tycker jag – gränsen är nog inte alltid solklar. Två sätt att förebygga att NS blir PS är att medvetet förknippa de stimuli man tänker använda med något positivt (det vill säga göra dem till betingade förstärkare), och att se till att det beteende som hunden får utföra i stället för det förhindrade, potentiellt förstärkande beteendet är något som hunden gillar och som i en annan situation mycket väl skulle kunna vara förstärkande. (Tänk på Premack igen.)

Ett avsett eller från början positivt straff kan också bli en betingad förstärkare, om det ofta följs av en primär förstärkare. Det tror jag är oerhört vanligt i hundträning, där ”små” straff eller sådant vars ”straffvärde” är tveksamt (”nej”, ”grälande”, ett peppande tag i nackskinnet eller ryck i halsbandet) ofta utdelas slentrianmässigt och man ständigt fått höra hur viktigt det är att genast belöna när hunden tar rättelse. Men att detta även kan ske med starkt obehagliga och smärtsamma stimuli som elstötar finns det vetenskapliga belägg för.

Så tänk på konsekvenserna! Konsekvensen blir kanske inte alltid den du avsett.

Publicerat

Luriga tankar om lockande och andra hjälper

När jag nu har kommit in på det här med ord så vill jag lufta en sak som har stört mig ända sedan jag började komma in litegrann i klickervärlden och dess jargong. Det gäller ”locka-lura”. Det används i två lite olika betydelser: dels om hela den träningsmetod som bygger på att man lockar hunden (ofta med en godbit eller annan belöning) till ett beteende som man sedan förstärker positivt (genom att den får belöningen), dels mer specifikt om just den typen av belöningshjälper.

Det jag stör mig på är ”lura”. Om man tror att metoden går ut på att lura hunden så tar man grundligt miste, och är dömd att misslyckas om man försöker sig på den. Man lurar hunden om man till exempel lockar den till sig med en köttbulle (eller en boll) som man stoppar i fickan när man väl har fått tag på hunden. Det man håller på med då är avlärning – hunden lär sig att när matte håller upp en köttbulle lönar det sig inte att gå fram till henne, då det enda som händer är att den får avbryta en rolig aktivitet. Det som formar och upprätthåller beteenden är att de förstärks och bara det, aldrig någonsin de stimuli som utlöser dem. Vilket alla goda djurtränare (inte bara klickertränare) vet.

Jag tror bara att jag har hört klickertränare tala om locka-lura – det är alltså inte ett uttryck som används av de tränare som själva använder metoden. För säkerhets skull gjorde jag en koll på Google, och fann att av de första 40 träffarna på ”locka-lura” och ”hund” som verkligen berörde hundar så handlade 39 om klickerträning (där locka-lura nämndes som något man gjorde förut eller som inte är så bra att hålla på med).

Det är inte så svårt att gissa hur det svenska ordet ”lura” har hamnat i begreppet – naturligtvis är det ljudlikheten med det engelska ”lure” som påverkar. Men även om ”lure” visst kan betyda ”lockbete” (som substantiv) och ”lura” (som verb) så tycker jag (av ovan angivna skäl) att ”lockelse” respektive ”locka” är bättre svenska motsvarigheter i det här sammanhanget. Och när det gäller metoden: vad hände med ”reward”? Mitt förslag är att man på svenska kallar den träningsmetod som på engelska går under benämningen ”lure-reward training” för locka-belöna-träning. Då får man med både hjälpen och belöningen, det vill säga det som händer såväl före som efter beteendet man tränar, och metoden fokuserar ju faktiskt på båda.

Belöningsträning är ett annat tänkbart begrepp, men det tycker jag passar bättre som en sammanfattande benämning på all träning som baserar sig på positiv förstärkning, där locka-belöna-träning och klickerträning kan sägas vara olika underkategorier.

När det gäller typen av hjälp så föredrar jag att kalla den locka-visa, fortfarande med motiveringen att hjälper som går ut på att lura hunden motverkar sitt syfte och bara får hjälpen att sluta fungera. Förutom direkta belöningshjälper (till exempel en godishand) inkluderar jag i locka-visa andra större eller mindre åtbörder där man med hjälp av kroppsspråket ”visar” hunden vad den ska göra. Och till skillnad från många andra klickertränare så anser jag att locka-visa-hjälper har sin givna plats i klickerträningen, som ett av flera verktyg att få fram ett beteende som kan förstärkas.

Locka-visa framställs ibland som något ”naturligt”, något som hunden förstår av sig själv utan föregående inlärning. Så är det inte. Ytterst få retningar som vi använder som hjälper i hundträning är inte i någon mån inlärda, även om många naturligtvis bygger vidare på medfödda beteenden. Att följa en godishand är ett inlärt beteende likaväl som ett targetbeteende är det, och detsamma gäller att följa våra kroppsrörelser. Vi kanske inte har behövt lägga ner någon medveten träning på att få det att fungera, men inlärt är det ändå, genom att beteendet har förstärkts. Ett exempel på en lockhjälp som ofta kräver en inlärningsperiod (om än kort) innan den fungerar som avsett är den klassiska L-rörelsen för att få hunden att lägga sig ner.

Jag är helt med på att lockande, i synnerhet med synlig belöning, kan ha oönskade bieffekter. Vilken eller vilka metoder man väljer för att få fram ett beteende har betydelse för resultatet, på kort men kanske framför allt på lång sikt. Hjälpen som sådan är förstärkande, och man riskerar att förstärka passivitet och därmed hämma den kreativitet hos hunden som är en sådan tillgång för effektiv klickerträning. Hjälper ska hanteras med omdöme – man måste tänka på hur ofta, hur länge (vid inlärningen av nya beteenden) och på vilket sätt man använder hjälpen. Framför allt ska man alltid ha en plan för att arbeta bort hjälpen, och se till att man belönar det frivilliga beteendet innan man lägger på signal. Men detta gäller alla hjälper, i lägre eller högre grad, och alls inte bara locka-visa. Därför tycker jag att man begränsar sig i onödan om man av princip utesluter en viss typ av hjälp ur sin klickerträning.

Nu har jag ägnat nästan ett helt blogginlägg åt hjälper, alltså det som kommer före beteendet vi vill förstärka. Klickerträning som metod fokuserar ju på förstärkningen, konsekvensen, som är det som faktiskt påverkar beteendet. Ändå tycker jag att det i forumdiskussioner och liknande, även när det är klickertränare som diskuterar, tenderar att bli väl mycket slagsida mot hur man ska få fram ett beteende: vilken metod eller vilka hjälper man kan/ska använda, och vad man inte bör göra. Det är tasstarget hit och omvänt lockande dit, när det vi borde koncentrera oss på är de grundläggande och avgörande faktorerna tajming, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet (TKFF), som alla har med förstärkningen (det som kommer efter beteendet) att göra.

Och kanske är det inte så konstigt, för inlärningens lagar fungerar ju också på oss människor. Vi funderar på vad det är för beteende hos oss (vilken hjälp) som snabbast utlöser det beteende vi vill ha av hunden, det vill säga snabbast leder oss till belöningen. Vårt egentliga mål, att det utlösta beteendet efterhand ska bli starkare och mer frekvent, ligger längre fram i tiden och utgör därför en inte fullt lika omedelbar, om än säkert kraftigare, förstärkning. Därför tycker jag att shejping är en så fantastisk metod att arbeta med. Genom att hela tiden fokusera på de små, små stegen snarare än ett färdigt beteende ser jag till att både hunden och jag hela tiden förstärker varandra. Och eftersom jag inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt de där besvärliga hjälperna kan jag lägga maximalt med fokus på de viktiga TKFF (vilket är mycket nog för mig). Ett lyckat shejpingpass gör mig verkligen glad i hela kroppen!

Publicerat

En kort ”nej”-historik

På Klickerforum diskuteras just nu i flera olika trådar ”nej” (eller annat kommando) som signal till hunden att bryta ett beteende – om nödvändigheten, inlärningssätten, användningsområdet och de möjliga bieffekterna. Maria har skrivit två utomordentligt klargörande blogginlägg om varför hon inte har ett sådant kommando och om vilka negativa konsekvenser det kan ha. Jag tänker inte ytterligare fördjupa mig i den saken just nu.

Ofta framställs det här med ”nej” som en så djupt och sedan länge inrotad hundträningssed att det är svårt att tänka sig att klara sig utan. Det är en smula historielöst – idén att ha ”nej” som ett allmänt brytkommando för att styra hunden är faktiskt av betydligt senare datum än flertalet av dagens brukslydnadsmoment (inklusive kommandoorden).

Mitt hundbibliotek börjar nu få några decennier på nacken, och jag roade mig med att titta i några av de tidigaste titlarna där – böcker som var hyfsat aktuella när jag skaffade min första hund 1979. Och tänka sig, där finns inte ett spår av kommandot ”nej”! Det ord man rekommenderas använda när man ska bibringa hunden olustkänslor är i stället ett skarpt ”fy”. Ordet som sådant spelar väl ingen roll kan man tycka, men ”fy” användes som en bestraffning (till exempel när man tog valpen på bar gärning med att tugga på en sko), och var inte om jag tolkar sammanhangen rätt något som man förväntades fortsätta använda i tid och otid under hela hundens liv.

Om man behövde avbryta hunden, för att den till exempel satt kurs mot en trafikerad väg, ansågs ett väl inlärt ”plats” vara det lämpligaste sättet att få stopp på den. Inlärningen av platsläggande är för övrigt det som känns allra mest otidsenligt i 70-talsböckerna. Det skulle med nödvändighet läras in med tvång, något beröm fick inte förekomma. I ”Uppfostran, psykologi och inlärning”, femte upplagan från 1975, läser jag till exempel: ”Till skillnad mot inlärandet av många andra lydnadsmoment är det ganska svårt att göra denna övning lustbetonad. Själva rörelsen innebär nämligen i sig själv ett visst obehag för de flesta hundar.” (Min kursivering.) Det är rätt häpnadsväckande – även på 60-talet lär man väl ha kunnat se hundar slänga sig ner i yster lek med varandra?

Åter till ämnet för natten! Tanken att medvetet lära in ett speciellt kommando för att få hunden att avbryta ett påbörjat (eller påtänkt) beteende, ett förbudskommando, lanserades som jag minns det på 80-talet, och då företrädesvis av författare som stod för nya och ”mjukare” träningsmetoder. ”Nej” fördes fram som ett vänligare, mer neutralt alternativ till ”fy” – så länge hunden åtlydde kommandot hade den ju inte gjort något fel och skulle inte åthutas, så ordet kunde med fördel uttalas i ett neutralt tonläge.

På ganska kort tid blev ”nej” något som de flesta hundägare använde, antingen som ett (mer eller mindre väl) inlärt förbudskommando eller som ren bestraffning (som det tidigare vanligare använda ”fy”), eller som både och. Och nu verkar det som om många tror att så har det varit i alla tider!

En personlig reflektion är att när jag har lyckats ändra på så mycket annat, och när jag inte ens har använt det hela mitt aktiva hundliv, så vore det väl själva sjutton om jag inte skulle kunna göra mig mig av med ovanan (för i mitt fall är det en ovana) att säga ”nej” till hunden så fort den gör något jag inte önskar!

Publicerat

Beteendeobservationer

I dag gjorde jag ett tredje försök att genomföra den observationsövning som är en av hemuppgifterna inför nästa helgs kurs i avancerad klickerträning hos Maria. Uppgiften går ut på att man observerar hunden under 20 minuter då den får göra vad den vill, och en gång i minuten antecknar vilket beteende hunden just då utför. Observationspasset upprepas vid tre tillfällen, och resultatet sammanställs till en tio-i-topp-lista på hundens vanligaste beteenden.

Jag gjorde det första försöket under julledigheten, men det stupade på att det hela tiden kom folk och hundar gående på såpass kort avstånd att jag inte vågade låta Viktor gå omkring helt fritt, utan till exempel ropade honom till mig eller höll honom i halsbandet en stund. Efter några omstarter gav jag upp och gick hem, och tänkte att det fanns ju gott om tid att göra det någon annan dag under ledigheten, på något lugnare och ensligare ställe. Vi var nästan inte i Uppsala alls under jul och nyår, utan tillbringade en del tid på just lugnare och ensligare (nåja) ställen. Men något mer försök lyckades jag nu inte få till – vart tog tiden vägen?

I går gjorde jag därför ett nytt försök, men då blev det så mörkt att jag inte kunde vare sig skriva eller observera ordentligt, och gav upp för den sakens skull.

Men i dag då. Nu hade jag bestämt mig för att det bara skulle gå. Jag tog Viktor med ut i Hågadalen, där jag också gjort de första två försöken, men tog stolsryggsäcken med för att kunna sätta mig ner var som helst, utan att behöva leta upp en sten att sitta på. Sedan gick jag ut på ett fält där jag inte väntade mig att det skulle passera några människor, och tog ut avståndet från vägar och stigar såpass att jag inte trodde Viktor skulle våga sig så långt bort från mig. Även denna kulna, regniga januaridag dag var det nämligen rätt många som var ute och promenerade, sprang eller red i området. Och så satte jag mig ner på ryggsäcken och tog fram mitt anteckningsblock.

Själva situationen var ganska ny för oss. Till största delen har jag när jag varit ute och haft Viktor lös varit i rörelse själv och serverat rikligt med aktiviteter som belöning för bra beteenden (att han tar kontakt eller kommer till mig till exempel). När jag har suttit eller stått stilla på en och samma plats (något som jag dessutom gjort alldeles för lite) har jag för det mesta haft honom i koppel, om vi inte har ägnat oss åt någon specifik träning eller aktivitet (såsom hundlek).

Det hela var både lärorikt och intressant – jag kan verkligen rekommendera alla att göra liknande observationsstudier av sina hundar. Jag antecknade förutom beteendet varje hel minut lite löst vad han gjorde däremellan, och noterade varje gång han tog kontakt med mig.

Jag ”fuskade” en gång, då Viktor vid ett tillfälle sökte sig närmare hundra meter bort från mig, och det kom en stavgångare på vägen som han då hade mycket närmare till än till mig. Han är visserligen inte så modig av sig, men jag hade ändå inte riktigt is i magen utan ropade på honom, och belönade med godis när han kom. Men i övrigt följde jag instruktionerna för uppgiften (”om hunden spontant tar kontakt med dig får du svara, men bli passiv igen inom en minut”).

Resultatet av observationerna då? Ja, jag kan för det första konstatera att Viktor föredrar att hålla sig relativt nära mig även när jag är passiv. Med undantag för ovannämnda utflykt (som totalt tog ca två minuter i anspråk) växlade han mellan att springa iväg ca 10 till 20 meter och komma till mig där jag satt. Han kom fram och tog kontakt (föreföll förvänta sig godis eller någon aktivitet, och hoppade upp och pussades några gånger) ungefär varannan minut. Ibland stannade han vid mina fötter ett tag, uppemot en minut, men oftast varade kontakterna kanske 10–15 sekunder.

Jag ska göra övningen två gånger till innan jag sammanställer resultatet, men en inte alltför vågad gissning är nog att ”nosa” i någon form kommer att hamna överst på tio-i-topp-listan, lite beroende på hur jag väljer att klassificera de olika beteendena (nosa i rörelse och nosa på en specifik fläck kanske ska vara två olika beteenden, till exempel).

Vid det avbrutna observationsförsöket i går lät jag Viktor ha en boll (som vi lekt med och han sedan burit på under promenaden dit), och det gav mig idén till en annan observationsövning, nämligen att låta hunden välja leksak. När jag nu ändå var igång med pennan och anteckningsblocket gick jag vidare med den. Kanske skriver jag mer om den senare, för den var också intressant.

Vad är då syftet med detta, förutom att det tillfredsställer en allmänt nyfiken och kategoriserande person som mig? Att veta vilka beteenden som hunden väljer oftare än andra är mycket användbart. Klickerträning (och för den delen all träning/ beteendemodifikation, det är bara det att man i klickerträning medvetet gör bruk av principen) baserar sig i stor utsträckning på Premacks princip. Ett beteende, vilket som helst, som i en viss situation är mer sannolikt än ett annat kan användas för att förstärka ett mindre sannolikt, men önskvärt, beteende.

Det är en enkel och samtidigt fascinerande princip, men inte alltid lätt att tillämpa. För att lyckas behöver man hela tiden ha en känsla för beteendehierarkin, som givetvis skiftar beroende på hundens motivation (en hungrig hund får ätbeteendet högre upp i sin hierarki, för att ta ett enkelt exempel) och tillgängliga alternativ. Men om man lär sig behärska principen har man ett mycket effektivt verktyg för att påverka beteenden, och antalet möjliga förstärkare blir oändligt – det gäller ”bara” att veta i vilka situationer man kan utnyttja dem.

Att bli bättre på att observera beteenden och använda Premacks princip i den vardagliga hundträningen hör till mina personliga mål för året.