Om sociala belöningar

När jag nu har utrett den primära förstärkningens natur skulle jag vilja återvända till det här med sociala belöningar. Jag tycker att det är en mycket spännande och utvecklingsbar belöningsform, som tyvärr ofta blivit lite styvmoderligt behandlad i belöningsträning (klickerträning och locka-belöna-träning). Själv försöker jag nu att observera Viktor när han interagerar med mig under hälsande, lek, kel och annat umgänge, se vad han faktiskt gör, i syfte att bli bättre på att utnyttja sociala beteenden som förstärkare på ett systematiskt sätt. Nyckeln till det tror jag är att definiera belöningen inte utfrån det jag gör (stimulit, till exempel klappen) utan utifrån det hunden gör (beteendet, till exempel att han trycker sig mot handen och trampar med bakbenen), och samtidigt lägga märke till eller medvetet koppla beteendet till stimuli som kan användas för att få fram det i situationer där jag vill använda det som förstärkning.

Till exempel så är Viktor väldigt förtjust i att hoppa upp mot eller på mig, och jag är rätt säker på att det är ett självförstärkande beteende, det vill säga att han får ut något av själva hoppandet. Nu är inte jag lika förtjust i det, åtminstone inte i alla situationer, men i stället för att försöka få bort beteendet helt och hållet har jag bestämt mig för att försöka få stimuluskontroll på det. När jag med en armrörelse inbjuder honom att hoppa får han göra det, men inte annars, och i lämpliga situationer kan jag belöna honom genom att inbjuda honom att hoppa på mig. Vi är inte där än, kan jag tillägga, men vi är på väg! Jag tycker att han verkar ha fått bättre förståelse för att låta bli att hoppa (ha tassarna på marken) sedan jag infört en signal för hoppandet.

En typ av social belöning som ofta framställts som viktig i ”traditionell” hundträning är den mänskliga rösten, berömmet (och nu talar jag inte om ett inlärt förstärkningsord som ”bra”, utan beröm där tonfall och röstläge har större betydelse än orden). Frågan är om beröm är en primär eller sekundär förstärkare. Enligt mitt resonemang om primära förstärkare så ser jag på röstberöm (som sådant) som en sekundär förstärkare – det är ett stimulus, inte ett beteende. Samtidigt så har rösten något av en särställning, då den är så intimt förknippad med oss själva och vår närvaro, och därmed hela skalan av sociala beteenden som hunden visar mot oss. Men om rösten var en primär förstärkare för en hund så borde det vara möjligt att få den att arbeta enbart för att få höra en snutt med inspelat beröm. Det kanske är någon som har försökt? I samma ”traditionella” hundträning (åtminstone av senare datum – kanske inte i 70-talsböckerna jag refererade) framhålls att man verkligen ska se att hunden blir glad när man berömmer den, annars är det inget värt. Och då är vi ju där igen – observerbart beteende! Allt handlar om att låta beteenden förstärka beteenden! (Nämnde jag att jag var fascinerad av Premacks princip?)

Ett svar på ”Om sociala belöningar”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *