Kategori: träning

Publicerat

Shejping, stimuluskontroll och baklängeskedjning

Efter två intensiva dagar på kurs i avancerad klickerträning med Maria som instruktör känner jag mig helt slut i huvudet. Viktor är också trött, men faktum är att jag tror att jag är tröttare!

Trots namnet ”avancerad” så började Maria gårdagen med att gå igenom förutsättningarna för effektiv klickerträning, för som hon så riktigt påpekade: som klickertränare, oavsett nivå, har man alltid anledning att gå tillbaka till, och framför allt träna på, grunderna.

Anledningen till att jag alls vågade anmäla mig till en kurs med det namnet var beskrivningen av förutsättningarna för att ha utbyte av den: hunden skulle ha lätt att erbjuda beteenden spontant utan hjälper, och den skulle kunna koppla av i bur mellan träningspassen (eftersom kursen hölls i en ganska trång lokal inomhus). Båda förutsättningarna uppfylldes med råge av Viktor, kan jag konstatera. Det jag möjligen hade oroat mig lite för (åtminstone när jag anmälde mig i höstas) var det där med vilandet i buren, men han har verkligen varit som en dröm och kopplat av totalt inne i buren. Till och med när flera av de andra hundarna skällde för att det kom in någon genom dörren höll han tyst och kikade bara lite nyfiket ut genom burdörren. Min vanligen så skälliga hund!

Annars så anser jag mig på intet vis vara en ”avancerad” klickertränare, och helgens kurs har gett mig ännu en påminnelse om att jag verkligen inte är det. När det gäller praktiska färdigheter så har jag nätt och jämnt kommit förbi det absoluta nybörjarstadiet. Men genom träning blir man bättre, och inspiration till att träna och bli bättre har jag verkligen fått massor av. ”Träning är en mekanisk färdighet”, som Bob Bailey säger. Jag skulle nog vilja tillägga att det även är en mental färdighet, i synnerhet när det gäller den viktiga förmågan att sätta kriterier på rätt nivå. Och det mentala och det mekaniska hänger intimt samman, förstås.

Första uppgiften med hundarna var en diskrimineringsövning: vi skulle shejpa fram en markering av ett speciellt föremål bland tre. Eller i varje fall börja – jag vet inte om det var någon som hann hela övningen. Vi gjorde det i varje fall inte, men vid dagens slut hade jag nästan nått målet för del 1 av övningen, nämligen själva markeringen av det ”heta” föremålet.

Vi arbetade i grupper om tre (två hundförare och en observatör) och varvade mellan att träna de båda hundarna och observera och föra logg åt varandra. Jag valde att lära Viktor markera locket på en liten glasburk genom att hålla nosen på det i upp till 5 sekunder. Återigen blev det pinsamt tydligt hur frestande och lätt det är att sätta för höga kriterier, kanske i synnerhet alldeles i inledningen av träningen av ett nytt beteende. Med hjälp av en kombination av alltför höga kriterier, taskig tajming och ostrategisk placering av mig själv hade jag på några minuter shejpat fram ett välta-burken-med-nosen-och-krafsa-på-den-med-tassen-beteende som absolut inte var vad jag ville ha, trots att jag samtidigt belönat en massa lyckade utföranden.

Efter att ha fått lite tips av Maria och mina träningspartners lyckades jag arrangera situationen så att kriterierna blev möjliga att uppfylla med hänsyn till 80%-regeln (att minst 80% av repetitionerna ska vara lyckade, det vill säga uppfylla kriteriet, där varje annat beteende räknas som ”skräpbeteende” och därför en misslyckad repetition). Viktor tryckte nosen mot burken gång på gång, och min burkhållare utstötte små förtjusta ”åh”, för han såg verkligen ganska näpen och samtidigt lite smådum ut, så fullständigt koncentrerad på sina nostryckningar.

Så här i efterhand kan jag naturligtvis, hur enkelt som helst, se att det självklart var så jag skulle riggat situationen från första början. Vi har ju faktiskt tränat en del på nostarget mot en yta (förutom mot en punkt som en targetsticka och min näsa), men alltid bara mot en vertikal sådan. Om ytan varit horisontell har det varit tasstarget som varit det önskade beteendet. Men jag kom liksom inte på möjligheten att göra det lättare för min hund genom att placera burken en bit upp i luften och med locket riktat åt sidan, utan ställde ner burken på golvet (som dessutom var halt) och tyckte att jag satt ett lågt kriterium när det första var att han skulle titta på burken. Men jag fick snabbt mycket mer än så, och även om nospekandet fanns med där så lyckades jag upprepade gånger oavsiktligt klicka för tasskrafsande också.

När jag väl fått till kriterierna blev också min tajming oerhört mycket bättre. Jag fick flyt i övningen och rörde mig stadigt framåt under de återstående träningspassen. Det där med flytet kändes så skönt. Även om jag ibland kan få till det när jag tränar hemma i min ensamhet (tycker jag, i alla fall) så har jag när jag tidigare varit på klickerkurs bara känt mig fipplig och oskicklig. Det har räckt med någon enstaka ny komponent, eller att jag ska försöka göra något på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar, för att jag ska bli totalt osynkad och grovt okoordinerad. Att jag faktiskt fick till flytet i går ser jag som ett bevis för att jag trots allt rör mig lite framåt i mina tränarfärdigheter.

I dag har vi ägnat oss åt övningar i stimuluskontroll och baklängeskedjning. Där har vi en del att träna på, kan man lugnt säga! Jag trodde att jag hade hyfsad stimuluskontroll på ”sitt” och ”ligg”, men i den här miljön (och med solbrillor och scarf för mun och näsa på matte …) var det, om än inte som bortblåst (för det mesta gör han vad jag ber honom om, snabbt och säkert), ja, inte under kontroll i varje fall (han gör det också tusen gånger däremellan).

För baklängeskedjningen valde jag möjligen en lite för svår uppgift, då delarna inte var riktigt färdiga. Som sista led i kedjan hade jag att han skulle gå in i buren och lägga sig, och det gjorde han bra, men han kunde inte riktigt vänta på signal, så när jag försökte lägga på det näst sista ledet, att stoppa huvudet i en kruka, fungerade inte ”buren” som en förstärkning och tillåtelse att göra sista ledet. Vi ändrade till att han fick gå frivilligt in i buren – när han gjorde näst sista ledet öppnades helt enkelt burdörren så att det blev möjligt. Det var bara det att han med huvudet nedstoppat i krukan hade lite svårt att uppfatta när burdörren öppnades … Men han jobbade och tänkte som sjutton, och hade vi hållit på lite till hade han nog knäckt det. Jag fick också fram fina spontana snurranden som jag hade tänkt ha som första led i min kedja, men så långt hann vi aldrig.

Sammanfattningsvis så skulle jag nu behöva ha en vecka ledigt för att verkligen följa upp och ta vara på inspirationen från helgen. Det har jag tyvärr inte.

Publicerat

Lydnad i upplyst mörker

Lydnaden har, till skillnad från många andra hundsporter som kräver tillgång till marker eller speciell utrustning, fördelen att den kan tränas lite var som helst. I synnerhet i stan finns det många platser som kan utnyttjas för ett lydnadspass, som ett litet avbrott på promenaden eller en längre stund. Så här års är man förstås lite begränsad av mörkret, åtminstone om man är tvungen att ägna sig åt andra saker under den ljusa delen av dygnet. Då behöver man någon form av belysning.

Jag är verkligen inte förtjust i det nuvarande mildvädret – jag hade mycket hellre haft kyla och snö – men det finns en fördel och det är att de planer som brukar spolas till isbana på vintern står isfria och till förfogande för hundträning. Jag har en sådan alldeles nästgårds, på Malmaskolans fotbollsplan. Förra torsdagen tränade vi där tillsammans med Karin och Tuva, och Karin visade mig var man tänder, så nu kan jag träna där när jag vill (så länge den inte är upptagen vill säga).

Den här veckan har varit helt hysterisk, men i kväll tog jag mig äntligen samman och fick till ett riktigt träningspass utomhus. Det kändes lyxigt att kunna gå ut klockan halv tio och träna på en stor strålkastarbelyst grusplan!

Vi tränade en del på att byta beteende. Viktor är duktig på att bjuda på olika beteenden för att få mig att klicka – han är utan tvivel ”klickerklok”. I viss mån är han också ”repetitionsklok” (upprepar ofta det beteende som senast gav klick och belöning), men han har vissa problem med att upphöra med ett beteende som inte ger utdelning, det vill säga, han är inte särskilt ”felklok” (”mappklok” ska vi inte tala om).

Att vi inte har kommit längre med detta beror naturligtvis på att jag har svårt att få ordning på mina signaler och kriterier. Jag har också kommit på att jag nästan drar mig för att växla beteendet vi tränar på, för när Viktor väl har ”fäst” på det vi håller på med går det oftast riktigt bra, och det blir förstås väldigt förstärkande för mig. Så jag har fått en uthållig hund som kan hålla på länge med samma sak, men när jag vill ha bara en eller några få repetitioner i följd av varje beteende (om det inte är på signal) börjar han antingen blanda hej vilt eller pipa och gnälla i frustration över att han inte får något för det han har bestämt sig för att det bara måste vara (de senaste dagarna har det varit backa).

Jag har sedan en tid infört en signal (en speciell gest och en fras) för att byta beteende. Den skiljer sig från min felsignal (som är en signal om att ett visst beteende inte kommer att belönas den här gången, så hunden kan lika gärna prova något annat) på det viset att jag ger den redan i samband med att jag belönar hunden för det beteende vi ska byta från, det vill säga innan den ens har hunnit påbörja nästa repetition. I går och i dag har jag tvingat mig själv att träna lite mer systematiskt på detta, och kanske tycker jag att det gick något lite bättre i kväll.

Däremellan tränade vi inkallning. Jag har nyligen infört signalen ”hit”, som ska vara vår tävlingsinkallningssignal (jag har ”kom” för vardagsinkallningen som jag inte är fullt lika noga med högsta tempo på), och satt ihop själva inkallningen med sittande beredskap (signalen för det är ”beredd”). Detta var tredje gången vi tränade på det, i den här formen – jag har tidigare förberett genom att träna explosiva starter till en kamptrasa som jag lockar med från ”frivilligt” sittande. Viktor var ruskigt taggad, så jag fick riktigt bra tempo. Jag avancerade genom att förlänga sträckan tills klicket kom, och växlade mellan att belöna med godis hos mig och en fantastiskt rolig studsboll som jag slängde i riktning bakåt.

Viktor sitter så stadigt, så stadigt, och startar som en kanonkula. Det är häftigt att se, och jag hoppas att det betyder att han begriper att det bara är när han sitter som han har chans att få signalen ”hit”. Om jag hade tränat detta på ”gammalt” sätt hade jag förmodligen gått tillbaka och belönat minst lika många gånger som jag kallat in, för att motarbeta tjuvstarter. Men nu betyder ”beredd” att han ska vara beredd att springa, och han kommer att få göra det under förutsättning att han väntar på signalen. Signalen ”hit” förstärker sittandet. Och det ser verkligen ut som det fungerar – jag har kört massor av repetitioner på rad och han sitter lika stadigt varje gång.

För er som undrar hur det går med lydnadsutmaningen så är det här första ansatsen till att överhuvudtaget sätta ihop några (del)moment. Det är kanske det enklaste momentet, och det är inte ens ett helt moment. Jag måste träna mer på ingångarna innan jag kan baklängeskedja hela inkallningen. Sedan har vi de andra, mer komplicerade momenten som lär ta betydligt längre tid att få till och sätta ihop … Men under tiden har vi ju roligt, och lär oss en massa båda två.