Lydnaden har, till skillnad från många andra hundsporter som kräver tillgång till marker eller speciell utrustning, fördelen att den kan tränas lite var som helst. I synnerhet i stan finns det många platser som kan utnyttjas för ett lydnadspass, som ett litet avbrott på promenaden eller en längre stund. Så här års är man förstås lite begränsad av mörkret, åtminstone om man är tvungen att ägna sig åt andra saker under den ljusa delen av dygnet. Då behöver man någon form av belysning.
Jag är verkligen inte förtjust i det nuvarande mildvädret – jag hade mycket hellre haft kyla och snö – men det finns en fördel och det är att de planer som brukar spolas till isbana på vintern står isfria och till förfogande för hundträning. Jag har en sådan alldeles nästgårds, på Malmaskolans fotbollsplan. Förra torsdagen tränade vi där tillsammans med Karin och Tuva, och Karin visade mig var man tänder, så nu kan jag träna där när jag vill (så länge den inte är upptagen vill säga).
Den här veckan har varit helt hysterisk, men i kväll tog jag mig äntligen samman och fick till ett riktigt träningspass utomhus. Det kändes lyxigt att kunna gå ut klockan halv tio och träna på en stor strålkastarbelyst grusplan!
Vi tränade en del på att byta beteende. Viktor är duktig på att bjuda på olika beteenden för att få mig att klicka – han är utan tvivel ”klickerklok”. I viss mån är han också ”repetitionsklok” (upprepar ofta det beteende som senast gav klick och belöning), men han har vissa problem med att upphöra med ett beteende som inte ger utdelning, det vill säga, han är inte särskilt ”felklok” (”mappklok” ska vi inte tala om).
Att vi inte har kommit längre med detta beror naturligtvis på att jag har svårt att få ordning på mina signaler och kriterier. Jag har också kommit på att jag nästan drar mig för att växla beteendet vi tränar på, för när Viktor väl har ”fäst” på det vi håller på med går det oftast riktigt bra, och det blir förstås väldigt förstärkande för mig. Så jag har fått en uthållig hund som kan hålla på länge med samma sak, men när jag vill ha bara en eller några få repetitioner i följd av varje beteende (om det inte är på signal) börjar han antingen blanda hej vilt eller pipa och gnälla i frustration över att han inte får något för det han har bestämt sig för att det bara måste vara (de senaste dagarna har det varit backa).
Jag har sedan en tid infört en signal (en speciell gest och en fras) för att byta beteende. Den skiljer sig från min felsignal (som är en signal om att ett visst beteende inte kommer att belönas den här gången, så hunden kan lika gärna prova något annat) på det viset att jag ger den redan i samband med att jag belönar hunden för det beteende vi ska byta från, det vill säga innan den ens har hunnit påbörja nästa repetition. I går och i dag har jag tvingat mig själv att träna lite mer systematiskt på detta, och kanske tycker jag att det gick något lite bättre i kväll.
Däremellan tränade vi inkallning. Jag har nyligen infört signalen ”hit”, som ska vara vår tävlingsinkallningssignal (jag har ”kom” för vardagsinkallningen som jag inte är fullt lika noga med högsta tempo på), och satt ihop själva inkallningen med sittande beredskap (signalen för det är ”beredd”). Detta var tredje gången vi tränade på det, i den här formen – jag har tidigare förberett genom att träna explosiva starter till en kamptrasa som jag lockar med från ”frivilligt” sittande. Viktor var ruskigt taggad, så jag fick riktigt bra tempo. Jag avancerade genom att förlänga sträckan tills klicket kom, och växlade mellan att belöna med godis hos mig och en fantastiskt rolig studsboll som jag slängde i riktning bakåt.
Viktor sitter så stadigt, så stadigt, och startar som en kanonkula. Det är häftigt att se, och jag hoppas att det betyder att han begriper att det bara är när han sitter som han har chans att få signalen ”hit”. Om jag hade tränat detta på ”gammalt” sätt hade jag förmodligen gått tillbaka och belönat minst lika många gånger som jag kallat in, för att motarbeta tjuvstarter. Men nu betyder ”beredd” att han ska vara beredd att springa, och han kommer att få göra det under förutsättning att han väntar på signalen. Signalen ”hit” förstärker sittandet. Och det ser verkligen ut som det fungerar – jag har kört massor av repetitioner på rad och han sitter lika stadigt varje gång.
För er som undrar hur det går med lydnadsutmaningen så är det här första ansatsen till att överhuvudtaget sätta ihop några (del)moment. Det är kanske det enklaste momentet, och det är inte ens ett helt moment. Jag måste träna mer på ingångarna innan jag kan baklängeskedja hela inkallningen. Sedan har vi de andra, mer komplicerade momenten som lär ta betydligt längre tid att få till och sätta ihop … Men under tiden har vi ju roligt, och lär oss en massa båda två.
Perfekt att ha hittat sig en egen lydnadplan med belysning och allt! Han är för skön Viktor. Ni kommer att få till riktigt snygga inkallningar.
Jag skulle kunna låna lite uthållighet av er, Villgott ledsnar väääldigt fort på att köra samma moment flera gånger, han förstår inte vitsen…
Det kanske är du och jag som ska låna lite träningsstrategi av varandra? Det är så lätt att snöa in på det som går bra, när balans mellan olika komponenter i träningen är vad som behövs. Du är så duktig på att jobba med även det som är besvärligt – jag skulle gärna låna lite av det.
Njae, jag vet inte om jag är så duktig på att jobba på det som är besvärligt jag harvar nog på rätt bra är jag rädd. Däremot så tror jag att jag kommer få bättre struktur på min träning nu när man har ett mål att jobba mot och moment som bara måste bli klara, jag håller på med så mycket annat…
Jag skall helt klart låna träningsstrategier av dig! Det är ju inte Villgott som ledsnar på att köra samma moment, det är ju jag…..Iom att jag har kört få rep så har han ju lärt sig att göra detsamma.
Det jag har missat är att utveckla det momentet jag kör utan legat på samma kriterie och bara växlat till nästa moment. Det skall bli intressant att se om och hur loggföringen och kriterieplanerna kommer att föra oss framåt i vår träning.
Så är det ju – om man bara kör några få repetitioner av ett beteende blir det svårt att höja kriterierna, i synnerhet om det har gått en tid sedan man senast tränade samma sak. Det är nog det som ligger bakom att jag gjort som jag gjort. Jag börjar med något och upptäcker att här har vi ju en massa att jobba på, och så tränar jag på det med föresatsen att försöka komma lite framåt. (Fast det är inte alltid det lyckas, för mig heller.)
Båda sorternas träning bör nog vara med för att det ska bli bra.
Det där med loggföring och kriterieplaner talar jag tyst om. Jag är övertygad om att det är nyttiga verktyg (så länge man inte fastnar i dem – hundträningen måste också få vara dynamisk), men … Jag är en ivrig planerare och protokollförare i största allmänhet, men i hundträningen har jag haft svårt att motivera mig till något mer regelbundet användande.
Jag förstod mig inte alls på loggföring från början, jag gjorde några tappra försök men det rann ut i sanden. Nu när jag har testat(och lyckats få till ett par loggar) så tycker jag att det är ett utmärkt verktyg, i alla fall på vissa bitar där jag tenderar att köra fast. Jag hoppas bara att jag skall bli bättre på det, framför allt få ihop vettiga kriterieplaner som går att följa…Det är ju inte helt enkelt.
Lustigt, här har vi ju klara bevis för att hundarna i alla fall tar åt sig träning, man får vad man förstärker den saken är ju klar!
Jag börjar bli mer och mer medveten om att Villgott avspeglar mig och mitt sätt att vara/träna mer än jag upplevt det tidigare. Han har alltid varit signalkänslig men nu börjar det visa sig HUR jag har tränat också och att jag har stor del i hur och varför han reagerar som han gör i en mängd situationer.
Läskigt…Har det med åldern att göra? Att han börjar bli mer stabil i sitt sätt och att miljön börjar spela en större roll än arvet?
Oj vad jag svamlar på….
Jo det var oss du såg och jag såg er också men eftersom den lille inte är så säker på inkallning så flyr vi när det kommer någon:) Jag är färdig med mina observationer men Dagny var rätt tråkig och satt eller låg vid min sida mestadels. Hoppas på en kul och givande kurs imorgon, vi syns!!
Detta med explosiva starter är något jag ”upptäckt” först nyligen. Låter jätteintressant! Men jag vet inte riktigt hur jag ska börja…
Jag utgick från något som du säkert också har tränat: att vänta på signal för att få leka/kampa. Viktor har en tendens att hoppa upp och hugga efter saker jag har i händerna (just nu är handskarna särskilt attraktiva, och det värsta är ju att han lyckas ibland), så vi har tränat ganska mycket på växelvis lek och stadga. Regeln är att om jag har något i handen utan att han också håller i det (om han till exempel har tappat det eller lämnat det ifrån sig i utbyte mot en godbit) så får han inte ta det (igen) utan att bli inbjuden.
För den här övningen vidareutvecklade jag den leken genom att vifta med kampföremålet framför nosen och avlägsna mig några meter (alltså en form av omvänt lockande – stor hjälp). När han bjöd på ett fint kvarsittande fick han springa mot lockbetet i min hand på ”ja”. När han börjat fatta vad vi höll på med bytte jag signal till ”kom” och minskade snabbt på hjälpen tills jag bara gick iväg och sedan stod rätt upp och ner.
För farten i inkallningen tror jag att jag har ganska mycket hjälp av min ”tysta inkallningssignal”, som jag använder på promenader för att belöna att han håller kontakt med mig. Den består helt enkelt i att jag står stelt uppsträckt (i tävlingsposition), och så fort Viktor upptäcker att jag gör det kommer han rusande i hög fart. Jag införde signalen då jag kom på att jag helt missat att träna ”spontan” inkallning (däremot hade jag belönat massor av spontan kontakt på promenaderna), och kallar in honom oftare med den än med rösten – oavsett om jag ställer mig eller redan står när han tittar på mig så fungerar ju signalen som en belöning för att han självmant tar kontakt. Numera får jag också en hel del ”rent” spontana inkallningar (det är en motsägelse förresten – han kommer ju utan att vara kallad :-)) på promenaderna – han kommer rusande i hög fart även när jag är i rörelse och blir belönad för det.
Mycket intressant. Och nej, faktiskt har vi inte tränat på att bara ta leksak på signal/inbjudan. Men det ska det bli ändring på!