Att träna hund med ett litet barn

Här har inte blivit så mycket skrivet under våren, eller snarare inget alls. Men vi har faktiskt inte varit helt inaktiva, utan så smått återupptagit lydnadsträningen i något mer strukturerad form. Som föräldraledig har jag ju mycket tid till mitt förfogande, men det är inte alltid så lätt att utnyttja den till hundträning. De där stunderna dottern sover finns det alltid en massa andra saker att göra, eller också är det skönt att bara sitta ner och ta det lugnt.

Men en hel del mer utetid under den ljusa delen av dygnet har vi ändå haft, jämfört med hur det brukar bli när jag jobbar. Jag har alltid en ryggsäck med hundträningsprylar i underredet till barnvagnen, och under en period i våras (när dottern oftast sov i vagnen) stannade vi till på olika platser och tränade en stund var och varannan dag. Lite halvstrukturerad träning blir det, ska erkännas – ganska mycket är det stundens ingivelse och inspiration som får styra. Jag borde planera träningen bättre, så skulle jag säkerligen komma mer framåt. Men att det blir någon träning alls är ändå det viktigaste. Planer är bra, men de måste genomföras, åtminstone till någon del, för att vara något värda.

Nu sedan en tid är dottern oftast vaken på promenaderna och sitter och tittar omkring sig i vagnen. Och även om hon är en för åldern tålmodig liten tjej finns det gränser för tålamodet. Hon föredrar helt klart att vagnen rör sig så det finns nya saker att stimuleras av. Därför blir det färre av den nyss nämnda sortens träningsstunder, och när jag tränar med henne vaken måste jag hela tiden anpassa mig till henne. Det är om inte annat bra träning för mamman/matten att hålla koll på flera saker samtidigt och ändå behålla koncentrationen. Fast hon är en förvånansvärt tacksam publik. En av de första gångerna hon satt upp i vagnen och av egen kraft lutade sig framåt lekte och tränade jag länge med Viktor ute i Gottsundagipen, och hon satt och skrattade högt åt hans krumbukter. Särskilt roligt tycker hon det är när han jagar efter bollar.

Med ett litet barn är det ju så att utvecklingen går rasande fort. Bäst man har vant sig vid ett nytt utvecklingssteg eller en ny förmåga och anpassat vanor och rutiner till det har barnet lämnat det steget bakom sig och kräver nya utmaningar, och därmed nya rutiner. Att få andra saker (i det här fallet hundträning) gjorda samtidigt som man tar hand om ett barn, och/eller barnet roar sig självt, är alltså något som kräver nya lösningar hela tiden. Precis som hundträning.

Utbildad klickertränare

Jodå, vi blev godkända, och fick med oss ett fint diplom hem från klickertränarutbildningens sista tillfälle i novemberrusket och leran på Kvarngården i Knivsta. Någon direkt intensivträning inför ”examen” hanns inte med, då vi haft sjukdom och dödsfall i familjekretsen, men Viktor ställde såklart ändå upp och visade spontana grundfärdigheter på löpande band.

Det har varit en riktigt kul och givande utbildning. Helgformatet på kurs passar mig perfekt (nu hölls den visserligen på vardagar, men en hel måndag och tisdag i sträck blir ju samma sak som en helg – till och med lite bättre då man får lov att bryta den vanliga lunken i stället för att klämma in det mellan två fullspäckade arbetsveckor). Att samtidigt få kontinuiteten i att träffas ett antal kurstillfällen med gott om tid emellan för att träna tar vara på det bästa i båda uppläggen. Det har också varit riktigt spännande att från gång till gång  följa utvecklingen av de andra ekipagen – på drygt ett halvår hinner det verkligen hända saker. Sina egna framsteg är det kanske svårare att lägga märke till, just för att de kommer smygande lite gradvis. Men jo, jag tror bestämt att jag har utvecklat mina tränarfärdigheter en del sedan tidigt i våras, trots inte alltid så systematisk och strukturerad träning.

Maria nämner gruppens ”härligt personliga hundar”, och det är verkligen sant! Jag tror inte att det enbart är en tillfällighet. Genom att välja en träningsform som i mångt och mycket bygger på hundens egna initiativ, och där den slipper vara rädd för att göra fel, tillåter man hundens personlighet att blomma ut. Se bara på de här bilderna från ”helgens” träning:

Kaiser hoppar
Kaiser är en dvärgpinscher med både studs och attityd!
Han skjuter iväg som en kanonkula ...
Han skjuter iväg som en kanonkula ...
... men visar i nästa stund att han också behärskar det där med stadga.
... men visar i nästa stund att han också behärskar det där med stadga.
Sudden tränar på att sitta och hålla fast samtidigt.
Sudden tränar på att sitta och hålla fast samtidigt.
Ciwi visar upp grundfärdigheten (?) busa med pinne.
Ciwi visar upp grundfärdigheten (?) busa med pinne.
Tia ställer upp i sin allra tjusigaste position.
Tia ställer upp i sin allra tjusigaste position.

Förutom uppvisande av grundfärdigheter ägnade vi kursdagarna åt övningar i baklängeskedjning och teoripass om klassisk betingning. Dessutom hade vi flera pass individuell träning för instruktör av vad man helst önskade. Jag baklängeskedjade fjärrdirigeringen i lydnadsklass II (utan att bli riktigt färdig), passade på att tävlingsträna lite (kunde konstatera ett behov av att träna transporter mellan moment) och gjorde lite grundövningar i budföring.

En ny hundguru har gjort entré i TV-rutan. Jag har inte sett programmet och tänker inte kommentera det, men jag tar mig friheten att citera min kurskamrat Efwa angående ett uttalande från nämnde guru, nämligen det att du varje dag ska fråga dig om din hund är imponerad av dig. ”Vad ska man säga om mig då”, sa Efwa, ”jag som varje dag blir imponerad av min hund!?” Jag tycker det är så på pricken – precis så känner jag också! Kan man annat än bli imponerad av en som alltid gör sitt bästa, och faktiskt för det mesta lär sig precis det jag förväntar mig av honom, och lite till, trots min inkonsekvens och stundtals taskiga tajming och kriteriesättning?

Kurs på Skogsborgs gård

I helgen har vi varit på tävlingslydnadskurs hos Maria Hagström på Skogsborgs gård, tillsammans med ett gäng från Klickerforum och några andra. Maria är en av Sveriges allra bästa tävlingsförare, och hon visade sig också vara en mycket duktig och inspirerande instruktör, som generöst delade med sig av sina tankar och tips om hur man tränar för att få en riktigt bra tävlingshund. Med smittande entusiasm kombinerad med  förmåga att utifrån varje ekipage hitta och på ett tydligt sätt visa på tänkbara träningsvägar lotsade hon oss genom hemligheterna bakom framgångsrik hundträning. Som förstås inte alls är några mystiska hemligheter, utan väl känd och fritt tillgänglig kunskap – men när man ser samarbetet mellan hund och förare i ett bra tävlingsekipage kan det verka nog så magiskt.

Maria och Ylle
Maria och Ylle

Under helgen gick vi i teori och praktik igenom allt från grundträning till tävlingsträning, och jag fick med mig många användbara idéer, både generella, gällande träning för tävling i stort, och mer specifika, gällande enskilda moment och detaljer i moment. Bäst var att jag fick en modell för hur man hela tiden i träningen, från första början, kan arbeta med både detaljer och helhet, både grunder och tävlingsträning.

I all träning lägger Maria stor vikt vid hundens attityd och engagemang. Attityden handlar om hundens inställning till träning/tävling, och att den är i rätt sinnesstämning (varken för het eller loj) för övningen eller momentet man håller på med. Engagemang handlar om att hunden under träningssekvensen, som till en början kan vara mycket kort, hela tiden är fokuserad på sin uppgift.

Viktor visade sig som flera gånger förr på kurs från sin exemplariska sida när det gäller den här biten. Fokuserad och entusiastisk, hela tiden villig att jobba för sina belöningar. Jag kan även vid träningspass till vardags imponeras av attityden och träningsviljan hos min lilla hund, men att han ofta blir så extra bra på kurs förmodar jag beror på att jag då skärper till mig och koncentrerar mig på att bedriva kvalitativ träning. Till och med de kastade belöningarna, som han annars har en tendens att vilja ha för sig själv, skötte han med glans under helgens träningspass.

Att vi har lyckats få till träningsattityden så bra ger också ett visst hopp, förutom om tävlingsframgångar förstås, att vi ska kunna få ordning på attityden i en del andra just nu inte så väl fungerande vardagssituationer. Det borde vara träningsbart. Men jag tycker det är mycket svårare att träna på situationer som jag inte kan undvika bara för att jag inte har tid eller ork just då, och därmed riskerar att förstärka oönskade beteenden i. För vår del handlar det om ljud (pip, skall och skrik) och allmän upphetsning inför att få komma ur bilen, direkt när vi kommer utanför dörren och när Viktor får se andra hundar på lite avstånd (katter ska vi bara inte tala om).

Jag har egentligen oerhört mycket mer att skriva om kursen och mina reflektioner efter den, bland annat om träning av kedjor och att träna tävlingslikt. Men jag har också vansinnigt mycket att göra nu, så det är inte troligt att det blir mer än så här. Men Lina har bloggat långt och innehållsrikt om sina intryck från kursen: om mål och grundträning och om lek.

Omstart

Vi har haft en lång och lat sommar, men nu är det dags att börja skriva igen! Jag ser att jag har fått en hel del träffar i dag och misstänker starkt att orsaken är att Hundtränaren 2009, ett bokprojekt som jag medverkar i, har lanserats. Jag har jämte ett flertal andra, mestadels betydligt mer namnkunniga, författare skrivit ett månadskapitel i boken/kalendern. Min text handlar om förstärkare, och jag har tidigare diskuterat några av tankarna i blogginläggen Beteenden och stimuli som konsekvenser samt Om sociala belöningar.

Så mycket träning har det inte blivit under sommaren, men nu börjar vi så smått komma igång igen. För några veckor sedan var vi på tredje träffen på klickertränarutbildningen, med tema stimuluskontroll. Och lite koll på signalerna börjar faktiskt unge herrn att få. Åtminstone ”sitt” och ”ligg” vågar jag nog påstå är hyfsat pålitliga beteenden, i de flesta situationer. Och apportering à la lydnadsklass I är i det närmaste tävlingsklart.

Gamlingen Kasper hänger fortfarande med, men det är nätt och jämnt så det blir kanske inte så länge till. Jag är tveksam till om han hör något överhuvudtaget, och det är uppenbarligen så att han ser rätt illa också. Han rör sig långsamt och styltigt, men leker fortfarande med Viktor ibland (om än rätt motvilligt), och tycker om att skutta omkring om han får springa fritt.

Några badbilder från Ångermanälven får avsluta detta höstens första inlägg:

Dragkamp om pinne
Kasper och Viktor fajtas om en pinne.
Vinst av pinne
Fjortonåringen visar att gammal är äldst ...
Viktor hittar en ny pinne
Men Viktor hittar en ny pinne.
Stolt pinnapportör!
Stolt pinnapportör!
Språngmarsch i gröngräset
Kasper föredrar att springa i gröngräset med sin pinne.
Lapande av vatten i Ångermanälven
Varför ska de prompt dricka på ett och samma ställe när hela älvfåran är full av kallt och friskt vatten?

Kurshelg

I helgen har jag och Viktor varit på tävlingslydnadskurs för Fanny och Thomas i Göteborg. Det var både roligt och nyttigt. Teori och demonstrationer av deras sätt att tänka och träna hund gav mig en hel del nya tankar och insikter. Även om ingenting var helt nytt gav det utan tvivel ökad förståelse för vad jag håller på med att höra saker sägas på ett annat sätt. Som vanligt kände jag dock att teorin har jag hyfsad koll på – det är mina praktiska färdigheter som brister. Där har jag har mycket kvar att lära mig!

Några av mina reflektioner och insikter:

Grunderna, alla de där de små detaljerna, framför allt runt belöningarna, är så otroligt viktiga, och det lönar sig verkligen att lägga tid på dem. Jag har den senaste tiden känt mig en aning nedslagen när jag upptäckt att vissa verkligt grundläggande saker helt enkelt inte fungerar, eller inte fungerar i situationer där jag behöver dem. Att behöva gå tillbaka och träna på sådant innan jag ens kan börja träna det första lilla delbeteendet i min träningsplan för ett moment eller hinder har känts så nedslående, som om jag har missat det viktigaste och inte kommit någonstans överhuvudtaget. Men jag inser att jag inte ska se det så, för belöningsutveckling och annan träning på ”förutsättningarna” har så stor betydelse och kan göra den mer ”avancerade” träningen så mycket mer effektiv.

Fanny visade en påbörjad lista med ”grundgrundfärdigheter”, efter en i mina öron helt onödig nördvarning (beror möjligen på att jag själv är en nörd :-), där just sådana riktigt grundläggande saker fanns på pränt. Sådant som man kanske många gånger tar för givet, och för all del många duktiga hundtränare lär sina hundar utan att egentligen tänka på det. Men för hunden är det ju nödvändigtvis ingen självklarhet att komma tillbaka med en kastad boll, hålla ett rejält grepp och lägga vikten bakåt vid dragkamp eller lägga/släppa ett föremål i handen, för att ta några exempel. Men allt detta är beteenden som kan tränas efter precis samma principer som mer direkta tävlingsbeteenden. Det är trösterikt!

fanny_pi.jpg

Pi går fritt följ med ”lydnadsmatte” Fanny.

thomas_pi.jpg

Pi ger ”jakthusse” Thomas en puss.

När det kom till den praktiska träningen så provade jag mot slutet av helgen att under Thomas ledning utveckla Viktors läggande till ett riktigt läggande under gång. Jag har tidigare tränat en del på lägganden under baklänges marsch, både frivilligt och på signal, men jag har inte tyckt att jag kommit tillräckligt långt med fria följet för att kunna göra det vid sidan på ”tävlingsmässigt” vis. Men när jag nu provade så kunde jag konstatera att jo, visst var han mogen för det, och det har han nog i själva verket varit ett tag. Samtidigt som det gav mig insikten att jag faktiskt behöver gå framåt i träningen, sätta ihop delmoment som mer liknar det slutliga målet, så var det en liten kick att se hur förhållandevis snabbt och enkelt det gick. Det kändes som om allt det här tragglandet med detaljer ändå har gett resultat. Nu ska jag bara få lite bättre fason på uppsättandena också, så kan jag snart baklängeskedja hela momentet!

Andra saker som jag tränade var fritt följ framåt (där jag fick bekräftelse på att Viktors position, som jag tycker känns bra, också ser bra ut) och ingångar, där jag fick en del tips och tankar om hur jag ska göra för att öka frekvensen av de korrekta ingångarna bland de ganska många som blir antingen sneda (med baken inåt) eller för långt ifrån, eller både och. Där handlar det nog mest om att jag är selektiv, och att jag övar upp min förmåga att ta snabba (och rätta) beslut.

Som alltid har det också varit väldigt lärorikt att se på när andra tränar. Av demonstrationer och andras träning har jag bland annat fått bra tips om apportering, självbehärskning, inkallning med ställande och rutan.

kloss.jpg

Natten mellan kursdagarna övernattade vi hos AK, som generöst gav sovplats åt inte mindre än fyra trötta men ivriga hundtränare med hundar. Efter tacomiddag trängde både folk och fä ihop sig i soffan framför melodifestivalen, och det gick förvånansvärt bra med alla hundarna. Kråka löpte och hade nog gärna låtit Viktor bli far till sina valpar (nu hade han förstås ingen direkt konkurrens om den saken – husets egen son Bacillen saknar kulor och resten av hundarna var tikar). Men det var inga som helst problem att ha Viktor i samma hus och även rum som en höglöpande tik. Det hade jag inte förväntat mig heller, men det var ändå skönt att se att det fungerade så väl.

På natten fick han dock, efter att ha sovit lugnt i sin bur i flera timmar, ett anfall av osäkerhet mot något obestämbart i rummet, som han låg och morrade på. Jag testade med att täcka över buren bättre, men han blev bara tyst en liten stund, sedan var det samma visa igen. Till slut gav jag upp och lät honom komma ut, och ihoprullad tätt intill mig på madrassen kunde han äntligen få ro i kroppen. En natt efter detta, då vi sov hemma hos mina föräldrar, har han varit orolig på samma sätt, då utan att vara instängd i buren. Han har en tendens att fixera sig vid väskor och andra halvstora saker, särskilt om de rör på sig eller prasslar (den andra natten hade Kasper rullat ihop sig ovanpå en väska). Vi har tränat en del på att ”skapa ljud” och ”skapa rörelse”, men där behöver jag nog lägga ner mer tid, och särskilt när det gäller väskor och saker som prasslar. Det är märkligt det där med rädslor – Viktor är lite känslig när det gäller vissa saker som just prassel och saker som sticker ut eller (snabbt eller långsamt) ändrar form/rör sig, men skrammel verkar han inte tycka är lika farligt, och när det gäller skott och fyrverkerier är han fullständigt oberörd (tack och lov).

På söndagmorgonen gick vi en promenad i skogen med de andra övernattarna, och Viktor hade fullt schå med att hålla ordning på tjejerna Pejla, Kiwi och Riva. Det var lite synd att jag inte hade med mig kameran då.

Sammanfattningsvis så har jag nu fått massor av inspiration att gå vidare med lydnadsträningen, så att vi förhoppningsvis senare i år (innan halvårsskiftet känns lite orealistiskt, men vi får se) kan starta i lydnadsklass I.

AK, Lina och Madelen har också bloggat om och lagt ut bilder från helgen.


Bakdelskontroll på kloss

De senaste dagarna har vi tränat en del bakdelskontroll på kloss. För några månader sedan skrevs det mycket om denna klossträning på forum och bloggar, men när jag först läste om den hade jag redan tränat in ingången med Viktor, så jag lade ingen tid på klossträning just då. Att det blev något av en hype kan också ha spelat in, för det ligger lite i min natur att göra på mitt eget sätt och inte som alla andra …

Men nu har jag i alla fall tagit upp denna träning, inte i första hand för att fixa till ingångarna, utan mer för att Viktor ska lära sig att arbeta med bakdelen i fria följets vändningar och stegförflyttningar, och i största allmänhet få bättre bakdelskontroll. Genom att använda en kloss får hunden en tydlig hjälp med var den ska ha sina framtassar, och tränaren kan koncentrera sig på att förstärka bakbensrörelser.

Jag började med att använda FASS som kloss, men då Viktor gärna klev upp med alla fyra och jag dessutom gärna vill ha framtassarna så mycket på samma plats hela tiden som möjligt (på FASS kan ju en borderterrier förflytta sig ganska mycket) gjorde jag en rund kloss av en plåtburk, knappt 20 cm i diameter, med en gummimatta på locket.

Storleksjämförelse kloss

Storleksjämförelse

Jag tänker mig att vi ska göra tre olika övningar på klossen:

1. Han ska hitta en rak frontposition (nos mot näsa) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen.

2. Han ska hitta fotposition på vänster sida (det vill säga göra en ingång) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen. Så länge han står på klossen ska han aldrig sätta sig – vi fokuserar helt på bakdelsarbetet där.

3. Han ska självständigt (oberoende av min position, det vill säga när jag står eller rör mig en bit ifrån) flytta sig runt klossen åt båda hållen. I detta freestyleprogram utför hunden ett sådant beteende.

För alla övningar gäller att han ska ha båda framtassarna på klossen och baktassarna på marken tills han får frisignal.

Vi har börjat litegrann med alla tre varianterna. Längst har vi kommit med frontpositionen. Viktor hittar nu en tämligen rak position framför mig och justerar in den när jag flyttar mig upp till ett kvarts varv åt gången, lika bra åt båda hållen. I början blev det ganska mycket krokigt och snett i riktning mot min belöningshand, men genom att vara noggrann med mina kriterier (att han verkligen har rätt position vid klicket) och belöna rakt framifrån (vid mina knän) så börjar jag få ordning på det.

Fotpositionen har vi inte tränat så mycket, men att göra en ingång är inga problem (det har vi ju tränat massor på utan kloss), och att följa med när jag rör mig åt höger går också som en dans (i varje fall sedan jag fått honom att sluta sätta sig ner). Förflyttning åt vänster är knepigare. Överhuvudtaget verkar han ha svårare att flytta bakdelen åt vänster, vilket ju inte är förvånande med tanke på all ingångsträning han har i bagaget. (Snurrar har vi tränat åt båda hållen just för balansens skull, men där är det ju framdelen som ”leder”, så det blir inte riktigt samma rörelse.) Jag väntar lite med det tills jag har fått fram säkra och bra rörelser åt vänster i de andra två övningarna.

I den självständiga övningen har vi kommit en liten bit: han flyttar bakbenen något eller några steg i taget, men tycks inte helt klar över att det är själva rörelsen, inte positionen, som belönas. Så han trixar lite hit och dit. I denna övning arbetar jag med ett håll i taget (jag vill inte att han ska steppa växelvis åt ena och andra hållet), medan jag kan blanda i de andra båda övningarna, där det ju är min förflyttning som signalerar hur han ska förflytta sig.

Viktor på sin kloss

Viktor på sin kloss

Halvdålig träning med nya insikter

I går kväll träffades vi för andra gången i klickerträningsgruppen. Det är så roligt och nyttigt med träningskompisar – jag hoppas att denna grupp kan utveckla sig till ett stadigt träningsgäng.

Jag stressade för att hinna dit och hann därför inte göra någon direkt plan för träningen, som blev därefter: tämligen ostrukturerad och inte särskilt genomtänkt. Men jag kände mig ändå väldigt nöjd, för dels var det roligt att träna tillsammans med andra, dels gjorde jag en hel del nya insikter om vad vi behöver träna. Det är otroligt vad många detaljer (och inte bara detaljer för den delen) det finns som jag inte tänkt på att träna alls, eller tränat väldigt lite!

Ta bara det här med medhjälpare. Medhjälpare kan man ha till mycket i hundträning: för att hålla och släppa hunden, placera ut och ta bort belöningar eller träningsredskap som targets och apporter, agera tävlingsledare eller andra störningar – för att inte tala om hur nyttigt det är att ha någon som observerar en och allt fuffens man har för sig, och eventuellt också loggför det. Men eftersom jag med få undantag har tränat ensam har jag oftast fått lösa mina praktiska träningsproblem på annat sätt, och det kan nog hända att jag undvikit att träna ett och annat som varit svårt att få till utan medhjälpare.

I går passade jag på att försöka utnyttja tillfället när det fanns så många potentiella medhjälpare till hands. Och då kom jag på att Viktor helt enkelt inte begriper hur det ska gå till när andra människor blandar sig i leken! Jag ville testa att göra ingångar från lite längre avstånd än direkt framför mig, och bad Vendela hålla i Viktor och släppa honom från några meters avstånd. Trots att vi hade repeterat några ”vanliga” ingångar strax innan såg han mest ut som ett glatt frågetecken: vad är nu detta för ny, skojig lek? Konceptet ”bli hållen av en människa och när hon släpper springa fram till matte och göra något” har han absolut ingen förståelse för.

Vi provade också strategin med en utplacerad godisskål och medhjälparen som skålvaktare. Jag stod i utgångsställning, Vendela satt med skålen en liten bit bort och när Viktor gjorde en ingång fick han ”ja” som signal för att springa och äta godis ur skålen. Det borde gå bättre, tänkte jag, för att arbeta för att få springa till en godisskål som externbelöning har vi ju faktiskt tränat på. Inte jättemycket, men litegrann. Men även här blev det förstås en ny situation, så till att börja med såg det ut som om han aldrig träffat på det där med externbelöning överhuvudtaget. Han krafsade och försökte komma åt godiset i skålen, och när inte det fungerade försökte han med diverse beteenden hos Vendela. Men så småningom tycktes det klarna något, och han började bjuda på något som i varje fall liknade ingångar.

Liknade, ja – eftersom han hade såpass mycket jobb med att bara förstå idén med träningssättet sänkte jag mina kriterier rejält och belönade en massa halvtaskiga utföranden. I efterhand har jag kommit på hur jag borde ha gjort. Han behöver träna på själva konceptet, både att springa från en medhjälpare och att göra något för en externbelöning med mänsklig vaktare. Och då skulle jag naturligtvis sett till att själva beteendet som han skulle göra var så enkelt som möjligt, och helst inte ett utpräglat tävlingsbeteende som jag riskerar att ”förstöra” när jag har vida kriterier.

Senare på kvällen körde jag lite ingångar inomhus och kastade godis framåt vid belöningen. När han då kom emot mig från lite håll blev det tydligt vilket beteende jag hade förstärkt under det tidigare träningspasset: han påbörjade vändningen någon meter framför mig och sköt sedan liksom in baken i position genom att samtidigt backa och vrida sig. Det skulle möjligen vara en skojig rörelse i ett freestyleprogram, men för tävlingslydnad duger det inte! Så det blev lite reparationsträning där på köksgolvet. Genom att göra en liten kedja av ”kom” (= kom fram till mina fötter) och ”fot” lyckades jag få ingångarna att se någotsånär ut igen.

Det där beteendet med snurren framför är kanske något att vara uppmärksam på och se upp med när jag så småningom ska börja sätta ihop inkallningen och andra moment?

Lydnad i upplyst mörker

Lydnaden har, till skillnad från många andra hundsporter som kräver tillgång till marker eller speciell utrustning, fördelen att den kan tränas lite var som helst. I synnerhet i stan finns det många platser som kan utnyttjas för ett lydnadspass, som ett litet avbrott på promenaden eller en längre stund. Så här års är man förstås lite begränsad av mörkret, åtminstone om man är tvungen att ägna sig åt andra saker under den ljusa delen av dygnet. Då behöver man någon form av belysning.

Jag är verkligen inte förtjust i det nuvarande mildvädret – jag hade mycket hellre haft kyla och snö – men det finns en fördel och det är att de planer som brukar spolas till isbana på vintern står isfria och till förfogande för hundträning. Jag har en sådan alldeles nästgårds, på Malmaskolans fotbollsplan. Förra torsdagen tränade vi där tillsammans med Karin och Tuva, och Karin visade mig var man tänder, så nu kan jag träna där när jag vill (så länge den inte är upptagen vill säga).

Den här veckan har varit helt hysterisk, men i kväll tog jag mig äntligen samman och fick till ett riktigt träningspass utomhus. Det kändes lyxigt att kunna gå ut klockan halv tio och träna på en stor strålkastarbelyst grusplan!

Vi tränade en del på att byta beteende. Viktor är duktig på att bjuda på olika beteenden för att få mig att klicka – han är utan tvivel ”klickerklok”. I viss mån är han också ”repetitionsklok” (upprepar ofta det beteende som senast gav klick och belöning), men han har vissa problem med att upphöra med ett beteende som inte ger utdelning, det vill säga, han är inte särskilt ”felklok” (”mappklok” ska vi inte tala om).

Att vi inte har kommit längre med detta beror naturligtvis på att jag har svårt att få ordning på mina signaler och kriterier. Jag har också kommit på att jag nästan drar mig för att växla beteendet vi tränar på, för när Viktor väl har ”fäst” på det vi håller på med går det oftast riktigt bra, och det blir förstås väldigt förstärkande för mig. Så jag har fått en uthållig hund som kan hålla på länge med samma sak, men när jag vill ha bara en eller några få repetitioner i följd av varje beteende (om det inte är på signal) börjar han antingen blanda hej vilt eller pipa och gnälla i frustration över att han inte får något för det han har bestämt sig för att det bara måste vara (de senaste dagarna har det varit backa).

Jag har sedan en tid infört en signal (en speciell gest och en fras) för att byta beteende. Den skiljer sig från min felsignal (som är en signal om att ett visst beteende inte kommer att belönas den här gången, så hunden kan lika gärna prova något annat) på det viset att jag ger den redan i samband med att jag belönar hunden för det beteende vi ska byta från, det vill säga innan den ens har hunnit påbörja nästa repetition. I går och i dag har jag tvingat mig själv att träna lite mer systematiskt på detta, och kanske tycker jag att det gick något lite bättre i kväll.

Däremellan tränade vi inkallning. Jag har nyligen infört signalen ”hit”, som ska vara vår tävlingsinkallningssignal (jag har ”kom” för vardagsinkallningen som jag inte är fullt lika noga med högsta tempo på), och satt ihop själva inkallningen med sittande beredskap (signalen för det är ”beredd”). Detta var tredje gången vi tränade på det, i den här formen – jag har tidigare förberett genom att träna explosiva starter till en kamptrasa som jag lockar med från ”frivilligt” sittande. Viktor var ruskigt taggad, så jag fick riktigt bra tempo. Jag avancerade genom att förlänga sträckan tills klicket kom, och växlade mellan att belöna med godis hos mig och en fantastiskt rolig studsboll som jag slängde i riktning bakåt.

Viktor sitter så stadigt, så stadigt, och startar som en kanonkula. Det är häftigt att se, och jag hoppas att det betyder att han begriper att det bara är när han sitter som han har chans att få signalen ”hit”. Om jag hade tränat detta på ”gammalt” sätt hade jag förmodligen gått tillbaka och belönat minst lika många gånger som jag kallat in, för att motarbeta tjuvstarter. Men nu betyder ”beredd” att han ska vara beredd att springa, och han kommer att få göra det under förutsättning att han väntar på signalen. Signalen ”hit” förstärker sittandet. Och det ser verkligen ut som det fungerar – jag har kört massor av repetitioner på rad och han sitter lika stadigt varje gång.

För er som undrar hur det går med lydnadsutmaningen så är det här första ansatsen till att överhuvudtaget sätta ihop några (del)moment. Det är kanske det enklaste momentet, och det är inte ens ett helt moment. Jag måste träna mer på ingångarna innan jag kan baklängeskedja hela inkallningen. Sedan har vi de andra, mer komplicerade momenten som lär ta betydligt längre tid att få till och sätta ihop … Men under tiden har vi ju roligt, och lär oss en massa båda två.

Lydnadsutmaning

Mål var det, ja. Efter att Malin härom dagen fick ett svårartat(?) fall av tävlingsambition och inte nöjde sig med mål för egen del utan utmanade först sina bloggläsare, sedan hela Klickerforum, kunde jag naturligtvis inte motstå utan antog utmaningen, i sällskap med 25-talet andra. Vad det gäller är att tävla lydnadsettan innan sista juni. Om inte annat är det ju en morot för att träna lite mer strukturerat och med högre kvalitet.