Etikett: vinterväder

Publicerat

Inför ett nytt hundträningsår

Ett år har gått sedan jag senast postade något på denna blogg. Ett enda inlägg blir det 2011, och det tillkommer under de sista skälvande timmarna av året. Även 2011 har hunderiet till stor del gått på sparlåga för vår del. Jag visade Viktor på två inofficiella utställningar, Årets border i maj och Ostkanten i september, och det var allt förutom egen träning, som det inte heller har blivit så mycket av.

Men inför 2012 ska det bli ändring har jag tänkt mig, och planen är då att samtidigt försöka väcka liv i denna avsomnade blogg. Jag har ambitionen att under våren äntligen göra tävlingsdebut med Viktor, i första hand i lydnad, och om jag lyckas få till tillräckligt med träning kanske även i agility. Just för stunden får det räcka med denna avisering, men förhoppningsvis skriver jag mer om planerna inom en nära framtid.

Årets sista dag har bjudit på, för denna vinter, ovanligt kallt väder, och klart och soligt dessutom. Jag och Viktor var ute på en skymningspromenad på Gottsundagipens rimfrostfrasande gräsytor, och fick vara tämligen ostörda när vi lekte och småtränade lite. Det är något vi gör ganska ofta. Trots de senaste årens frånvaro av mer systematisk och målinriktad träning håller vi på så vis åtminstone liv i en del grundfärdigheter för lydnaden. Men att ta momenten till tävlingsbart skick kommer att kräva en del arbete, så mycket är klart.

Julhälsning 2011 Viktor

Jag låter Viktors längtande blick ut genom fönstret på årets julhälsning symbolisera dessa planer och förhoppningar inför det nya året. Och så vill jag önska eventuella kvarvarande läsare av denna blogg ett gott nytt 2012.

Publicerat

Försvunna pälsbollar och andra vårtecken

Knappt två veckor tog den, nedplockningen. Nu har jag en smal, smärt och tämligen prydlig liten hund – det är bara lite finputsning som återstår innan trimningen kan betraktas som helt ”färdig”. Och som alltid när jag har lyckats med konststycket att trimma ner honom umgås jag med ambitionen att nu börja ”rulla” pälsen, det vill säga kontinuerligt plocka bort de täckhår som blir gamla så att hunden håller sig snygg (har pälsen i utställningskondition) under en längre period. Fast hittills har jag aldrig lyckats med det, så vi får väl se … Hur som helst så är det trevligt så länge det varar att promenera med en snygg och proper borderterrier vid sidan i stället för en knappt identifierbar pälsboll.

Den värsta kylan verkar ju också ha gett med sig nu, så han har inte så stort behov av en fullt utväxt päls (dessutom har det hunnit komma nya hår under den gamla, nu bortplockade pälsen, så han är inte fullständigt nedplockad till bara underullen). I stället kan fåglarna få nytta av den uttjänta pälsen när de nu börjar bygga och fodra sina bon. Efter trimsessionerna har jag oftast samlat ihop pälsen och slängt ut den genom fönstret just med den tanken. I går lade jag en stor pälsboll på den snötäckta altanen, och när jag tittade bara en kvart senare var den borta. Jag tror att någon bobyggare redan hade varit framme och snappat den.

På dagarna tär nu blidvädret eller åtminstone dagsmejan märkbart på det tjocka snötäcket. Trots att jag gillar när det är riktig vinter måste jag tillstå att jag nu börjar längta efter att snön ska försvinna. Det ger större möjligheter till variation av promenaderna, i synnerhet dem med barnvagn då jag nu får hålla mig till gator och plogade gångbanor, där alla andra också håller till. Jag hoppas även kunna göra mer bruk av bärselen (har hittills gått bara några kortare promenader med den, när det inte varit alltför kallt) som trygg plats för dottern under strövtågen med Viktor.

Publicerat

Kalla vindar och lurvig hund blir kal

Var börjar man när man börjar blogga efter en evighets icke-bloggande? Och hur? Jag vet inte, så jag bara börjar. Mitt i handlingen, liksom. Eller icke-handlingen kanske. För i dag är en alldeles vanlig dag i min nya, föräldralediga tillvaro, en det lilla livets tillvaro där jag ständigt förvånas över hur fantastiskt lite man kan hinna på en dag. Jag drar envist barnvagnen över den vindpinade Uppsalaslätten, och den iskalla vinden letar sig in under jackan. Jag betraktar min hund som, när vi kommer till en sträcka där han kan springa fritt, ruschar fram och tillbaka i hög hastighet.

Han ser faktiskt väldigt knasig ut för tillfället. Jag har väntat och väntat på att den bistra vinterkylan som rått ska ge med sig, så jag kan plocka av honom pälsen och göra honom lite vårfin. Och under tiden har pälsen växt, växt och växt ännu mer, så den lurviga uppenbarelse som virvlat omkring allt mindre liknat en borderterrier. Men nu har jag tröttnat på att vänta, så i förrgår startade projekt nedtrimning. Och eftersom jag numera gör så gott som allting i små portioner har jag efter två dagars arbete med nyporna mejslat fram nästan en hel topline under det där lurvet. Men där under, där bak och där fram är det fortfarande lika lurvigt, vilket gör att han ser ännu lustigare ut.

Jag förmodar att det är ett tecken på att mina ansträngningar börjar ge resultat när även hussen (vid morgonrastningen, som numera är hans avdelning medan jag och dottern ligger kvar i sängen och gonar oss) i går märkte att ”det var något”, även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad …

Publicerat

Snö i massor

Tack alla för grattisar och snälla ord! Det blir inte mycket till hunderi just nu, då jag har helt galet mycket att göra på alla möjliga håll och kanter. Framåt jul kan det börja lugna ner sig, kanske. Jag och hundarna står i alla fall inför en spännande förändring, som jag dock väntar med att blogga om tills den är mer definitiv.

Riktigt vinterväder har vi fått, och det är så skönt (även om det i och för sig kan få sluta snöa nu). Det varar väl som vanligt bara några dagar, men jag är tacksam för varje timme med snö på marken i detta oändliga novembermörker. Viktor tycks också uppskatta snön, men då mer dess kvalitéer som medium för nosande och skuttande än dess ljusbringande egenskaper.

Publicerat

Snö som inte blev spårsnö

Natten till i går kom det snö i Uppsala. Visserligen blev det varken särskilt mycket eller beständigt, men det var skoj så länge det varade, särskilt som lördagen bjöd på soligt och vackert väder, åtminstone på förmiddagen. Det tyckte i varje fall Viktor!

Språngmarsch i snön

Snön försvann under några få timmar i går kväll. Åtminstone enligt hörsägen – jag och hundarna tillbringade gårkvällen och natten i Västerås, som inte fått någon snö, och när vi kom tillbaka i dag på förmiddagen var det barmark igen. Så lång blev den vintern!

I dag har vi varit ute och spårat med klickerträningsgänget. Det var andra gången jag provade att spåra med Viktor (första gången var för flera månader sedan). Jag lade tre korta spontanspår till honom, och gick dem efter tre kvarts fika- och diskussionspaus. Vid det första tog han upp spåret fint och spårade bitvis fokuserat och koncentrerat, men såg emellanåt lite förvirrad ut. Möjligen blev han lite störd av de tre fotografer som följde oss i hälarna – undrar just om det blev några bra bilder? Men sista biten till spårslutet i form av en repknut spårade han bra igen, och såg glatt överraskad ut över att hitta knuten.

På det andra spåret trodde jag ett tag att han bara gick, eftersom han hade rätt hög näsa och tittade bakåt mot mig en del. Men där var det var nog mattes förmåga att läsa sin hund som brast, för han gick spikrakt på spårslutet i form av en handske som vi sedan lekte med en stund.

Det tredje spåret hade jag lagt precis i anslutning till det andra spårets slut, så jag selade inte av emellan. Där kollrade han bort sig ett tag, snurrade omkring och verkade inte riktigt förstå vad vi sysslade med (försökte bland annat jaga spårlinan sedan han snott den runt ett träd). Men sedan vi gått vidare en bit tog han upp spåret igen och spårade fram till slutet.

För skojs skull lade jag också ett spår till Kasper. Han var på sin tid en duktig spårhund, men det var åratals sedan jag senast gick ett spår med honom. Jag var nyfiken på om hans mentala förmåga (tidvis kan han på gamla hundars vis verka lite ”borta”) och luktsinne skulle räcka för att reda ut ett spår och hitta spårapporter. Med tanke på den långa tid som förflutit sedan vi sysslade med det där så får jag nog säga att gamlingen lyckades förvånansvärt bra. Visserligen såg det bitvis ut som om han bara var ute i skogen och struttade, och ett tag var han definitivt ute på villovägar. Men efter första pinnen var det som att det gick upp ett ljus och han spårade klockrent fram till andra pinnen som han tog som den självklaraste sak i världen. Sedan villade han bort sig lite. Mot slutet, sedan jag återfört honom på spåret, spårade han dock de sista metrarna fram till slutapporten. Han blev uppenbart glad över att hitta pinnarna.

På det stora hela är jag nöjd med träningsdagen.