Gänget som startade Canis klickertränarutbildning i Säffle (och hamnade i tidningen) förliden helg fick en utmaning av ”fröken” Ann-Louise: att lära hunden stå framför och vänd bort från föraren, helst utan att använda target. Lämpliga tillvägagångssätt diskuterades under gårdagen på Klickerforum, och det gjorde mig förstås sugen på att prova.
Det är nästan en månad kvar tills min klickertränarutbildning hos Maria startar, och jag antar att vi kommer att få en liknande utmaning – dock troligtvis inte samma :-). Så det var inte för att tjuvträna jag i går kväll tog mig an uppgiften, utan dels för att det kändes som en kul grej, dels för att jag faktiskt har funderat en del runt att ha hunden (kvar) i en position vänd från mig, särskilt med anledning av Viktors sättanden på avstånd. Han snor nämligen alltid runt och tittar på mig innan han sätter sig, men jag har kommit på att jag vill att han ska sätta sig i den position han är (utan att vända sig åt något håll), såvida jag inte före ”sitt” säger hans namn. Jag har dock inte kommit till skott med någon egentlig träning av det.
Jag bestämde mig för att shejpa fram beteendet och startade utomhus på ”vår egen lydnadsplan”. Första kriteriet var att han skulle befinna sig någonstans i en ganska vid zon framför mig och vända kroppen och huvudet från mig, åtminstone 90 grader. Vi har tränat en del snurranden (också shejpade) åt båda håll den senaste tiden, så till att börja med blandade han friskt med det. Men efter ett kort tag, när jag lyckats få in några klick för en kort frysning med huvudet, började han medvetet testa att vända huvud och kropp åt olika håll och liksom stelna till. I andra träningsakten stod han framför mig och stirrade åt vänster, och sedan var det bara att fortsätta shejpa därifrån tills han var vänd helt ifrån mig. Innan vi gick hem hade han ett par gånger gått fram en meter och ställt sig med huvud och kropp i rak linje ifrån mig. Den stolta matten tyckte att han var kanonduktig!
I dag har vi kört några träningsakter med frånvändanden inomhus. Jag är inte så jättenoga ännu med att han står helt i rak linje framåt utan accepterar en liten vinkling, och jag kräver ingen längre frysning. I stället har jag jobbat med att flytta mig runt i rummet, för att försöka få honom att förstå att han ska rikta in sig i förhållande till min kropp.
En sak som har slagit mig flera gånger är att när jag börjar träna ett nytt beteende, och särskilt när jag huvudsakligen jobbar med shejping, så är det som om Viktor skärper till sig och anstränger sig alldeles extra mycket. Jag tror inte att det har med belöningen att göra, för till exempel i går använde jag godis som han visserligen uppskattar, men inget så där extra speciellt. Det verkar faktiskt som om han får en kick av att lära sig nya saker, av själva grejen att komma på vad det är som får mig att klicka! Precis samma barnsliga förtjusning som jag själv kan känna när jag kommer på hur något hänger ihop (fast det förstås ofta handlar om helt andra saker) … Kan det verkligen vara så, eller övertolkar jag utifrån mitt eget mänskliga perspektiv? Så länge det inte går ut över hunden och träningen så kan det knappast skada att fundera i alla fall.
Ja det känns underbart att hon är ett busfrö igen 🙂 ! Vilken rolig sak att träna. Själv är jag i bott när det gäller klickerträningen, jag får inget att fungera längre känns det som. Jag ser fram emot min helgkurs hos Fanny, den kommer hjälpa!
jag hade missat att du börjat blogga! Kul! Du skriver bra och tänkvärt!
Min praktik är på blå stjärnan i borås.
Spännande, nu blir jag också sugen på att testa. Får man fråga hur du jobbade med belöningen, kasta du den till honom eller gick du fram och belönade?
Tina
När jag var ute belönade jag med godis från handen, och placerade belöningen utåt-bortåt (böjde mig alltså framåt och gav belöningen i hundens riktning, som han stod, eller som jag ville att han skulle stå). Inomhus har jag varierat mellan att kasta godbiten framför hunden och ge från handen, och hela tiden försökt belöningsplacera utåt-bortåt.
Ah, vad roligt att du också håller på med det där!
Jag är ju sådär skitzo att jag måste prova en massa olika saker samtidigt och liksom hoppas på att de ska påverka varandra. Problemet blir då att jag inte vet vilken träning som gett vilket resultat! 😀
Men jag har också shejpat mest, och belönat liksom du från handen utåt. Men har även kastat belöningen framåt. Och dessutom försökt träna lite med klossen och få henne att hitta positionen rakt framför mig på den – en riktig utmaning som vi ändå gjorde framsteg på!
Men frishejping är ändå något av det roligaste jag vet, så det har vi lagt mest tid på.
Fråga: När du belönar från handen i hans position – vänder han då huvudet när han väntar på att du ska komma fram, eller håller han position? Pejla vänder gärna på huvudet när hon väntar på belöningen och jag funderar på om jag ska börja använda omvänt lockande här kanske?
Lina: Viktor vänder på huvudet mot belöningen när jag har klickat, och hittills har jag inte brytt mig om det. Fast belöningen kommer väldigt snart efter klicket. Han ställer sig inte på något stort avstånd från mig, så oftast räcker det att jag böjer mig (och eventuellt tar något steg) framåt för att belöna. Och jag försöker vara så snabb jag kan.
Jag är ju bara precis i starten av den här övningen, så jag har inte riktigt funderat på om jag vill att han ska behålla huvudpositionen efter klicket. Är det önskvärt? Det beror på vad man vill ha det till kanske?
Att fortsätta stå (eller sitta) rakt fram medan föraren kommer upp bakifrån kan man ha nytta av i till exempel elitlydnadens ”dumruta” (på den tiden jag tävlade tror jag inte man fick avdrag om hunden bara vände på huvudet dock – vet inte om det är hårdare nu – däremot förstås om den flyttade tassar). Men då ska man ju inte klicka. Där skulle nog jag träna på att hunden ska stå med huvudet rakt fram medan jag närmar mig bakifrån, *fram tills* jag klickar.
För närvarande koncentrerar jag mig på att han ska fatta vad det går ut på och generalisera till lite olika miljöer. Det märktes tydligt i kväll när jag var ute och tränade med vårt nya klickerträningsgäng att han inte fullt har förstått hur han ska placera sig i förhållande till mig – han testar fortfarande en massa olika varianter (vinklar).
Som jag ser det så är mat en extrem förstärkare för henne, betydligt bättre än lek. Jag har också funderat kring det där med den ”lugnande effekten” som godis uppenbarligen inte har på henne. Varför vet jag inte men det kan kanske bero på att hon är så matglad. Det stämmer så bra det där med att leken ger henne utlopp för frustrationer och jag brukar försöka använda mycket lek men problemet är att det blir mindre flyt i repetitionerna och så är det svårt att lekbelöna i vissa moment tycker jag.
Måste bara säga att jag gillar dina inlägg både i din blogg och i min blogg, du har så bra funderingar! Du får gärna fundera mera på gåtan om den pipglada labben och meddela eventuella insikter 😉
Förresten vad tror du om bytsignal? Har du någon sådan?