om det man kan veta här i världen
Julhälsningarna blev sena i år och på bloggen blev det ingen, men jag tar tillfället i akt att så här på årets sista dag önska alla hundvänner ett riktigt gott nytt år. För min egen del planerar jag för omstart och nya tag när det gäller hundträningen.
Här har inte blivit så mycket skrivet under våren, eller snarare inget alls. Men vi har faktiskt inte varit helt inaktiva, utan så smått återupptagit lydnadsträningen i något mer strukturerad form. Som föräldraledig har jag ju mycket tid till mitt förfogande, men det är inte alltid så lätt att utnyttja den till hundträning. De där stunderna dottern sover finns det alltid en massa andra saker att göra, eller också är det skönt att bara sitta ner och ta det lugnt.
Men en hel del mer utetid under den ljusa delen av dygnet har vi ändå haft, jämfört med hur det brukar bli när jag jobbar. Jag har alltid en ryggsäck med hundträningsprylar i underredet till barnvagnen, och under en period i våras (när dottern oftast sov i vagnen) stannade vi till på olika platser och tränade en stund var och varannan dag. Lite halvstrukturerad träning blir det, ska erkännas – ganska mycket är det stundens ingivelse och inspiration som får styra. Jag borde planera träningen bättre, så skulle jag säkerligen komma mer framåt. Men att det blir någon träning alls är ändå det viktigaste. Planer är bra, men de måste genomföras, åtminstone till någon del, för att vara något värda.
Nu sedan en tid är dottern oftast vaken på promenaderna och sitter och tittar omkring sig i vagnen. Och även om hon är en för åldern tålmodig liten tjej finns det gränser för tålamodet. Hon föredrar helt klart att vagnen rör sig så det finns nya saker att stimuleras av. Därför blir det färre av den nyss nämnda sortens träningsstunder, och när jag tränar med henne vaken måste jag hela tiden anpassa mig till henne. Det är om inte annat bra träning för mamman/matten att hålla koll på flera saker samtidigt och ändå behålla koncentrationen. Fast hon är en förvånansvärt tacksam publik. En av de första gångerna hon satt upp i vagnen och av egen kraft lutade sig framåt lekte och tränade jag länge med Viktor ute i Gottsundagipen, och hon satt och skrattade högt åt hans krumbukter. Särskilt roligt tycker hon det är när han jagar efter bollar.
Med ett litet barn är det ju så att utvecklingen går rasande fort. Bäst man har vant sig vid ett nytt utvecklingssteg eller en ny förmåga och anpassat vanor och rutiner till det har barnet lämnat det steget bakom sig och kräver nya utmaningar, och därmed nya rutiner. Att få andra saker (i det här fallet hundträning) gjorda samtidigt som man tar hand om ett barn, och/eller barnet roar sig självt, är alltså något som kräver nya lösningar hela tiden. Precis som hundträning.
Vi avnjuter loja, lata dagar i sommarvärmen. Viktor är lurvig igen, och endera dagen ska jag ta itu med det.
Dagsprogrammet är ungefär detsamma varje dag. Viktor börjar dagen med morgonrastning tillsammans med husse när han hämtar tidningen. När förmiddagsrutinerna är avklarade någon gång mitt på dagen (en tidpunkt som mycket väl kan vara det som de flesta skulle kalla eftermiddag) går vi en promenad med barnvagnen i sakta mak. Varma dagar, som de flesta har varit nu på sistone, brukar den inte bli särskilt lång, men svalare dagar kan det bli en långpromenad, ibland med lite insprängd lydnadsträning. Senare på eftermiddagen eller kvällen brukar jag gå en promenad med bara Viktor.
I övrigt tillbringar han mycket tid ute på tomten. På grund av hans benägenhet att skälla på och jaga katter är han tyvärr tvungen att vara bunden – grannskapet är synnerligen kattätt och samtliga katter tycks anse att vår tomt ingår i deras revir. Så han sitter fast i en lina som sitter i en korkskruv i gräsmattan. Med jämna och ojämna mellanrum snor han in sig i buskarna (måste ju ha tillgång till skugga) och man får gå dit och trassla ut honom. Men han verkar gilla att vara ute, och faktiskt tycker jag att katterna har hållit sig mer och mer undan i takt med att han har varit ute längre stunder.
Egentligen skulle jag vilja hägna in en del av tomten. Inte på något rymningssäkert vis (för att ett staket ska vara borderterriersäkert bör det vara två meter högt och nedgrävt 50 cm), men så att Viktor kunde vara lös ute medan jag själv är ute och pysslar med annat, eller håller till i köket med dörren öppen mot altanen och trädgården. Nu får han bara vara det när jag ägnar mig specifikt åt honom med aktiv träning, och det är inte så ofta den här sommaren eftersom jag oftast har en annan liten aktiv person att hålla reda på. Men nu ska maken ha semester, så då kan det kanske bli lite mer. Om nu inte värmen gör att vi inte orkar.
Det där instängslingsprojektet får dock vänta. Vi har många andra mer prioriterade saker att fixa, såväl inomhus som i trädgården. Det första är operation barnsäkring inomhus, vilket också kommer att påverka hundlivet eftersom det innefattar uppsättning av grindar lite här och var.
Som alla som har barn vet är det intensivt att ha en liten bebis. Så småningom tänkte jag försöka skriva något här om hur vi klarar att kombinera hund- och bebislivet, men så här på julaftons kväll får ni nöja er med en julhälsning, med både Viktor och dottern på bild.
Härmed tillönskas alltså alla eventuellt kvarvarande bloggläsare som inte nåtts av denna julhälsning på annat sätt en riktigt god fortsatt jul och ett gott nytt (hundtränings)år.
Ett långt blogguppehåll har det blivit, men vi finns och det händer till och med att vi tränar när andan faller på. Dock har all form av målmedveten och systematisk träning lyst med sin frånvaro de senaste månaderna, och då finns det heller inte så mycket att skriva om. Den främsta anledningen är att jag håller på med ett bygge som tar en stor del av min energi och kraft. Jag bygger en liten människa, som nu är i stort sett färdig och beräknas ankomma inom någon månad.
Det ska bli spännande att se hur Viktor reagerar på bebisen när den kommer. Han har ingen direkt erfarenhet av så små barn, och nu är det dessutom en som kommer att finnas nära mig en stor del av dygnet. En helt ny situation för både honom och mig, särskilt som han är en tämligen närhetstörstande hund.
I lördags fyllde Viktor två år. Vi hade lovat barnen kalas, och det blev det också framåt kvällen, när jag tog en paus i lägenhetsstöket inför försäljningen. De hade fått köpa varsin leksak, inslagna i fina paket, och lillhusse hade dessutom kompletterat med ett litet block post it-lappar i form av pilar. Båda barnen fick varsitt sådant block (för 10 kr styck) av mig i julklapp, och det var lite oväntat en av de mest uppskattade julklapparna – man kan nämligen bygga roliga banor genom att sätta upp pilar lite överallt. Men jag visade också hur Viktor kunde frysa nosen på en post it-lapp, och jag antar att det var det som inspirerade till presenten.
Lillhusse var också den som uppmärksammade att Viktor hade namnsdag i förra veckan, så vi har haft flera bemärkelsedagar det senaste.
I övrigt blir det inte mycket hundaktiviteter alls just nu, då jag har så grymt mycket att göra inför lägenhetsförsäljning och så småningom flytt. Jag har ständigt dåligt samvete. Den senaste månaden har vi i första hand lagt träningstid på Viktors svåraste gren, den att vara lugn och hålla tyst. Jag kan inte påstå att framgångarna är särskilt påtagliga, även om det finns vissa ljuspunkter. Det är svår träning tycker jag, framför allt då den handlar så mycket om känslor, hos hund och förare. Att den sammanlagda tiden för aktivering och träning ligger i underkant underlättar inte.
Som många andra har jag under hösten läst Control Unleashed av Leslie McDevitt, och inspirerats av hennes övningar för att hantera och träna reaktiva och ”taggade” hundar. Jag har också experimenterat en del med koppelgåendet – ett av de första symtomen när Viktor varvar upp sig (med McDevitts terminologi: kommer över sin tröskel, har för många av sina triggers närvarande) är att han stretar och drar i kopplet – och har en del tankar kring det som jag kanske utvecklar senare, när jag eventuellt sett att de fungerar i praktiken också.
Men tills vidare kommer det nog att fortsätta vara magert med skrivandet i den här bloggen, då det varken finns mycket att skriva om eller tid att göra det.