Utbildad klickertränare

Jodå, vi blev godkända, och fick med oss ett fint diplom hem från klickertränarutbildningens sista tillfälle i novemberrusket och leran på Kvarngården i Knivsta. Någon direkt intensivträning inför ”examen” hanns inte med, då vi haft sjukdom och dödsfall i familjekretsen, men Viktor ställde såklart ändå upp och visade spontana grundfärdigheter på löpande band.

Det har varit en riktigt kul och givande utbildning. Helgformatet på kurs passar mig perfekt (nu hölls den visserligen på vardagar, men en hel måndag och tisdag i sträck blir ju samma sak som en helg – till och med lite bättre då man får lov att bryta den vanliga lunken i stället för att klämma in det mellan två fullspäckade arbetsveckor). Att samtidigt få kontinuiteten i att träffas ett antal kurstillfällen med gott om tid emellan för att träna tar vara på det bästa i båda uppläggen. Det har också varit riktigt spännande att från gång till gång  följa utvecklingen av de andra ekipagen – på drygt ett halvår hinner det verkligen hända saker. Sina egna framsteg är det kanske svårare att lägga märke till, just för att de kommer smygande lite gradvis. Men jo, jag tror bestämt att jag har utvecklat mina tränarfärdigheter en del sedan tidigt i våras, trots inte alltid så systematisk och strukturerad träning.

Maria nämner gruppens ”härligt personliga hundar”, och det är verkligen sant! Jag tror inte att det enbart är en tillfällighet. Genom att välja en träningsform som i mångt och mycket bygger på hundens egna initiativ, och där den slipper vara rädd för att göra fel, tillåter man hundens personlighet att blomma ut. Se bara på de här bilderna från ”helgens” träning:

Kaiser hoppar
Kaiser är en dvärgpinscher med både studs och attityd!
Han skjuter iväg som en kanonkula ...
Han skjuter iväg som en kanonkula ...
... men visar i nästa stund att han också behärskar det där med stadga.
... men visar i nästa stund att han också behärskar det där med stadga.
Sudden tränar på att sitta och hålla fast samtidigt.
Sudden tränar på att sitta och hålla fast samtidigt.
Ciwi visar upp grundfärdigheten (?) busa med pinne.
Ciwi visar upp grundfärdigheten (?) busa med pinne.
Tia ställer upp i sin allra tjusigaste position.
Tia ställer upp i sin allra tjusigaste position.

Förutom uppvisande av grundfärdigheter ägnade vi kursdagarna åt övningar i baklängeskedjning och teoripass om klassisk betingning. Dessutom hade vi flera pass individuell träning för instruktör av vad man helst önskade. Jag baklängeskedjade fjärrdirigeringen i lydnadsklass II (utan att bli riktigt färdig), passade på att tävlingsträna lite (kunde konstatera ett behov av att träna transporter mellan moment) och gjorde lite grundövningar i budföring.

En ny hundguru har gjort entré i TV-rutan. Jag har inte sett programmet och tänker inte kommentera det, men jag tar mig friheten att citera min kurskamrat Efwa angående ett uttalande från nämnde guru, nämligen det att du varje dag ska fråga dig om din hund är imponerad av dig. ”Vad ska man säga om mig då”, sa Efwa, ”jag som varje dag blir imponerad av min hund!?” Jag tycker det är så på pricken – precis så känner jag också! Kan man annat än bli imponerad av en som alltid gör sitt bästa, och faktiskt för det mesta lär sig precis det jag förväntar mig av honom, och lite till, trots min inkonsekvens och stundtals taskiga tajming och kriteriesättning?

Återförening

I går hämtade jag hem hundarna, som varit hos mina föräldrar medan jag varit på en weekendresa till Rom, och några dagar till. (Vi hade tur med resan på mer än ett sätt: tre underbara dagar med sol och 22 grader varmt, som vi flög hem från i måndags med Sterling, som gick i konkurs i onsdags …) Det har varit tomt här hemma de dagar jag varit utan hundar, och även om det på ett sätt är skönt att slippa det ständiga ansvaret blir det liksom inte av, det där jag tänker att jag borde passa på att göra när jag för en gångs skull är hundfri.

För Viktors del var det första gången han var borta från mig mer än en enstaka natt. Men det har tydligen gått bra. Nu är han rätt så mycket på tårna, men det var han innan jag åkte också. Kasper är riktigt pigg med tanke på åldern (fjorton och ett halvt i dagarna) och sviktande hörsel och syn. Han står på en låg dos kortison och det verkar nu fungera bra, så förmodligen får han göra det resten av sin återstående levnad. Om det är lederna eller något annat som spökar vet jag egentligen inte. Det enda negativa jag märker med medicineringen är att han blir ännu mer hungrig och matfixerad än vad han redan är.

Vi har bara lite drygt en vecka kvar till sista kurstillfället på klickertränarutbildningen, så jag och Viktor behöver lägga oss i hårdträning på grundfärdigheter om vi ska lyckas bli godkända på ”slutexamen”. För det krävs bland annat flytnivå på minst 60% av grundfärdighetsvariationerna enligt Canis, vilket motsvarar 48 ”flytkryss”. Då vi har prickat av praktiska läxor vid varje kurstillfälle har vi redan samlat på oss 25 kryss, men det är ju ändå ett försvarligt antal som ska redovisas sista gången (plus att vi ska ha stimuluskontroll på en del beteenden och några kedjor i hamn). Egentligen spelar det ingen som helst roll om vi blir godkända eller inte, då jag inte har några ambitioner att gå vidare med Canis instruktörsutbildning. Men nu är jag en gång tävlingsmänniska, och när något presenteras som ett test som man kan passera eller prestera mer eller mindre väl på lockar det mig oundvikligen att försöka …

Kurs på Skogsborgs gård

I helgen har vi varit på tävlingslydnadskurs hos Maria Hagström på Skogsborgs gård, tillsammans med ett gäng från Klickerforum och några andra. Maria är en av Sveriges allra bästa tävlingsförare, och hon visade sig också vara en mycket duktig och inspirerande instruktör, som generöst delade med sig av sina tankar och tips om hur man tränar för att få en riktigt bra tävlingshund. Med smittande entusiasm kombinerad med  förmåga att utifrån varje ekipage hitta och på ett tydligt sätt visa på tänkbara träningsvägar lotsade hon oss genom hemligheterna bakom framgångsrik hundträning. Som förstås inte alls är några mystiska hemligheter, utan väl känd och fritt tillgänglig kunskap – men när man ser samarbetet mellan hund och förare i ett bra tävlingsekipage kan det verka nog så magiskt.

Maria och Ylle
Maria och Ylle

Under helgen gick vi i teori och praktik igenom allt från grundträning till tävlingsträning, och jag fick med mig många användbara idéer, både generella, gällande träning för tävling i stort, och mer specifika, gällande enskilda moment och detaljer i moment. Bäst var att jag fick en modell för hur man hela tiden i träningen, från första början, kan arbeta med både detaljer och helhet, både grunder och tävlingsträning.

I all träning lägger Maria stor vikt vid hundens attityd och engagemang. Attityden handlar om hundens inställning till träning/tävling, och att den är i rätt sinnesstämning (varken för het eller loj) för övningen eller momentet man håller på med. Engagemang handlar om att hunden under träningssekvensen, som till en början kan vara mycket kort, hela tiden är fokuserad på sin uppgift.

Viktor visade sig som flera gånger förr på kurs från sin exemplariska sida när det gäller den här biten. Fokuserad och entusiastisk, hela tiden villig att jobba för sina belöningar. Jag kan även vid träningspass till vardags imponeras av attityden och träningsviljan hos min lilla hund, men att han ofta blir så extra bra på kurs förmodar jag beror på att jag då skärper till mig och koncentrerar mig på att bedriva kvalitativ träning. Till och med de kastade belöningarna, som han annars har en tendens att vilja ha för sig själv, skötte han med glans under helgens träningspass.

Att vi har lyckats få till träningsattityden så bra ger också ett visst hopp, förutom om tävlingsframgångar förstås, att vi ska kunna få ordning på attityden i en del andra just nu inte så väl fungerande vardagssituationer. Det borde vara träningsbart. Men jag tycker det är mycket svårare att träna på situationer som jag inte kan undvika bara för att jag inte har tid eller ork just då, och därmed riskerar att förstärka oönskade beteenden i. För vår del handlar det om ljud (pip, skall och skrik) och allmän upphetsning inför att få komma ur bilen, direkt när vi kommer utanför dörren och när Viktor får se andra hundar på lite avstånd (katter ska vi bara inte tala om).

Jag har egentligen oerhört mycket mer att skriva om kursen och mina reflektioner efter den, bland annat om träning av kedjor och att träna tävlingslikt. Men jag har också vansinnigt mycket att göra nu, så det är inte troligt att det blir mer än så här. Men Lina har bloggat långt och innehållsrikt om sina intryck från kursen: om mål och grundträning och om lek.

Omstart

Vi har haft en lång och lat sommar, men nu är det dags att börja skriva igen! Jag ser att jag har fått en hel del träffar i dag och misstänker starkt att orsaken är att Hundtränaren 2009, ett bokprojekt som jag medverkar i, har lanserats. Jag har jämte ett flertal andra, mestadels betydligt mer namnkunniga, författare skrivit ett månadskapitel i boken/kalendern. Min text handlar om förstärkare, och jag har tidigare diskuterat några av tankarna i blogginläggen Beteenden och stimuli som konsekvenser samt Om sociala belöningar.

Så mycket träning har det inte blivit under sommaren, men nu börjar vi så smått komma igång igen. För några veckor sedan var vi på tredje träffen på klickertränarutbildningen, med tema stimuluskontroll. Och lite koll på signalerna börjar faktiskt unge herrn att få. Åtminstone ”sitt” och ”ligg” vågar jag nog påstå är hyfsat pålitliga beteenden, i de flesta situationer. Och apportering à la lydnadsklass I är i det närmaste tävlingsklart.

Gamlingen Kasper hänger fortfarande med, men det är nätt och jämnt så det blir kanske inte så länge till. Jag är tveksam till om han hör något överhuvudtaget, och det är uppenbarligen så att han ser rätt illa också. Han rör sig långsamt och styltigt, men leker fortfarande med Viktor ibland (om än rätt motvilligt), och tycker om att skutta omkring om han får springa fritt.

Några badbilder från Ångermanälven får avsluta detta höstens första inlägg:

Dragkamp om pinne
Kasper och Viktor fajtas om en pinne.
Vinst av pinne
Fjortonåringen visar att gammal är äldst ...
Viktor hittar en ny pinne
Men Viktor hittar en ny pinne.
Stolt pinnapportör!
Stolt pinnapportör!
Språngmarsch i gröngräset
Kasper föredrar att springa i gröngräset med sin pinne.
Lapande av vatten i Ångermanälven
Varför ska de prompt dricka på ett och samma ställe när hela älvfåran är full av kallt och friskt vatten?

Klickerhelg på Tånga hed

Som några av mina vid det här laget kanske inte längre så trogna läsare har påpekat har uppdateringen av den här bloggen försummats å det grövsta. Och sedan sist har vi både varit på andra omgången av klickertränarutbildningen och klickerhelg på Tånga hed, så visst borde jag ha något att skriva. Men mellan dessa tillfällen har det verkligen inte blivit mycket tränat. Men nu när det är sommar och jag får lite mindre att göra på alla håll och kanter hoppas jag kunna ta nya tag i träningen, och kanske även bloggen.

Tills vidare bjuder jag på några bilder från den senaste träningshelgen. Referat samt fler och bättre bilder, även på mig och Viktor, finns hos AK, Madelen, Lojs, Vendela, Tina, Jenny, Anna och Lina.

Kvatro

Kvatro, guldgul golden i gröngräset

Maria och Hera

Maria och Hera

Freddie med lång tunga

Freddie med lång tunga

Riva tränar sökrullemarkering

Riva tränar sökrullemarkering

Vendela med Dagny och Madelen med Kiwi har det skönt i skuggan

Vendela med Dagny och Madelen med Kiwi har det skönt i skuggan

Allas favorit, ursöta cockern Sota

Allas favorit, ursöta cockern Sota

Kurshelg

I helgen har jag och Viktor varit på tävlingslydnadskurs för Fanny och Thomas i Göteborg. Det var både roligt och nyttigt. Teori och demonstrationer av deras sätt att tänka och träna hund gav mig en hel del nya tankar och insikter. Även om ingenting var helt nytt gav det utan tvivel ökad förståelse för vad jag håller på med att höra saker sägas på ett annat sätt. Som vanligt kände jag dock att teorin har jag hyfsad koll på – det är mina praktiska färdigheter som brister. Där har jag har mycket kvar att lära mig!

Några av mina reflektioner och insikter:

Grunderna, alla de där de små detaljerna, framför allt runt belöningarna, är så otroligt viktiga, och det lönar sig verkligen att lägga tid på dem. Jag har den senaste tiden känt mig en aning nedslagen när jag upptäckt att vissa verkligt grundläggande saker helt enkelt inte fungerar, eller inte fungerar i situationer där jag behöver dem. Att behöva gå tillbaka och träna på sådant innan jag ens kan börja träna det första lilla delbeteendet i min träningsplan för ett moment eller hinder har känts så nedslående, som om jag har missat det viktigaste och inte kommit någonstans överhuvudtaget. Men jag inser att jag inte ska se det så, för belöningsutveckling och annan träning på ”förutsättningarna” har så stor betydelse och kan göra den mer ”avancerade” träningen så mycket mer effektiv.

Fanny visade en påbörjad lista med ”grundgrundfärdigheter”, efter en i mina öron helt onödig nördvarning (beror möjligen på att jag själv är en nörd :-), där just sådana riktigt grundläggande saker fanns på pränt. Sådant som man kanske många gånger tar för givet, och för all del många duktiga hundtränare lär sina hundar utan att egentligen tänka på det. Men för hunden är det ju nödvändigtvis ingen självklarhet att komma tillbaka med en kastad boll, hålla ett rejält grepp och lägga vikten bakåt vid dragkamp eller lägga/släppa ett föremål i handen, för att ta några exempel. Men allt detta är beteenden som kan tränas efter precis samma principer som mer direkta tävlingsbeteenden. Det är trösterikt!

fanny_pi.jpg

Pi går fritt följ med ”lydnadsmatte” Fanny.

thomas_pi.jpg

Pi ger ”jakthusse” Thomas en puss.

När det kom till den praktiska träningen så provade jag mot slutet av helgen att under Thomas ledning utveckla Viktors läggande till ett riktigt läggande under gång. Jag har tidigare tränat en del på lägganden under baklänges marsch, både frivilligt och på signal, men jag har inte tyckt att jag kommit tillräckligt långt med fria följet för att kunna göra det vid sidan på ”tävlingsmässigt” vis. Men när jag nu provade så kunde jag konstatera att jo, visst var han mogen för det, och det har han nog i själva verket varit ett tag. Samtidigt som det gav mig insikten att jag faktiskt behöver gå framåt i träningen, sätta ihop delmoment som mer liknar det slutliga målet, så var det en liten kick att se hur förhållandevis snabbt och enkelt det gick. Det kändes som om allt det här tragglandet med detaljer ändå har gett resultat. Nu ska jag bara få lite bättre fason på uppsättandena också, så kan jag snart baklängeskedja hela momentet!

Andra saker som jag tränade var fritt följ framåt (där jag fick bekräftelse på att Viktors position, som jag tycker känns bra, också ser bra ut) och ingångar, där jag fick en del tips och tankar om hur jag ska göra för att öka frekvensen av de korrekta ingångarna bland de ganska många som blir antingen sneda (med baken inåt) eller för långt ifrån, eller både och. Där handlar det nog mest om att jag är selektiv, och att jag övar upp min förmåga att ta snabba (och rätta) beslut.

Som alltid har det också varit väldigt lärorikt att se på när andra tränar. Av demonstrationer och andras träning har jag bland annat fått bra tips om apportering, självbehärskning, inkallning med ställande och rutan.

kloss.jpg

Natten mellan kursdagarna övernattade vi hos AK, som generöst gav sovplats åt inte mindre än fyra trötta men ivriga hundtränare med hundar. Efter tacomiddag trängde både folk och fä ihop sig i soffan framför melodifestivalen, och det gick förvånansvärt bra med alla hundarna. Kråka löpte och hade nog gärna låtit Viktor bli far till sina valpar (nu hade han förstås ingen direkt konkurrens om den saken – husets egen son Bacillen saknar kulor och resten av hundarna var tikar). Men det var inga som helst problem att ha Viktor i samma hus och även rum som en höglöpande tik. Det hade jag inte förväntat mig heller, men det var ändå skönt att se att det fungerade så väl.

På natten fick han dock, efter att ha sovit lugnt i sin bur i flera timmar, ett anfall av osäkerhet mot något obestämbart i rummet, som han låg och morrade på. Jag testade med att täcka över buren bättre, men han blev bara tyst en liten stund, sedan var det samma visa igen. Till slut gav jag upp och lät honom komma ut, och ihoprullad tätt intill mig på madrassen kunde han äntligen få ro i kroppen. En natt efter detta, då vi sov hemma hos mina föräldrar, har han varit orolig på samma sätt, då utan att vara instängd i buren. Han har en tendens att fixera sig vid väskor och andra halvstora saker, särskilt om de rör på sig eller prasslar (den andra natten hade Kasper rullat ihop sig ovanpå en väska). Vi har tränat en del på att ”skapa ljud” och ”skapa rörelse”, men där behöver jag nog lägga ner mer tid, och särskilt när det gäller väskor och saker som prasslar. Det är märkligt det där med rädslor – Viktor är lite känslig när det gäller vissa saker som just prassel och saker som sticker ut eller (snabbt eller långsamt) ändrar form/rör sig, men skrammel verkar han inte tycka är lika farligt, och när det gäller skott och fyrverkerier är han fullständigt oberörd (tack och lov).

På söndagmorgonen gick vi en promenad i skogen med de andra övernattarna, och Viktor hade fullt schå med att hålla ordning på tjejerna Pejla, Kiwi och Riva. Det var lite synd att jag inte hade med mig kameran då.

Sammanfattningsvis så har jag nu fått massor av inspiration att gå vidare med lydnadsträningen, så att vi förhoppningsvis senare i år (innan halvårsskiftet känns lite orealistiskt, men vi får se) kan starta i lydnadsklass I.

AK, Lina och Madelen har också bloggat om och lagt ut bilder från helgen.


Motivationsdal

Nu har den där dalen i motivationen kommit. När det gäller bloggandet alltså. Träning har det inte heller blivit så mycket av de senaste dagarna, men förra veckan tränade vi desto mer. Då var första träffen på Canis klickertränarutbildning hos Maria – två väldigt intensiva och lärorika dagar tillsammans med ett härligt gäng hundar och mattar.

Den teoretiska biten innehöll för min del inga direkta nyheter, fast det är ju alltid intressant att reflektera och diskutera. Men den absoluta huvudorsaken till att jag går kursen är att jag vill få tillfälle och anledning att utveckla mina praktiska tränarfärdigheter, och det fick jag, för det blev mycket praktisk träning redan den här första gången.

Vi tittade på belöningar för alla hundar, och jag fick tips om hur jag kan använda tre likadana föremål för att träna Viktor att komma snabbare in med en boll eller annan kastad belöning. I övrigt ägnades kursen mycket åt frivilliga grundfärdigheter, och en del shejping av både hundar och människor. Speciellt det senare gav upphov till många glada (och lite frustrerade) skratt.

Det känns faktiskt som om vi är på god väg med de flesta grundfärdigheter, fastän jag har tränat ganska sporadiskt och ostrukturerat. Men framför allt blev jag imponerad av den härliga attityd Viktor uppvisade under båda dagarna. Han är alltid beredd att jobba lite till, och när träningen går lite knackigt beror det uteslutande på att jag slarvar med kriterier eller annat, på att jag i slutet av ett intensivt träningspass blir trött i huvudet. Men han kroknar inte ändå, utan jobbar vidare med samma goda humör fast det blir lite fel.

Till nästa kurstillfälle har vi fått skriftlig och praktisk hemläxa, där den praktiska går ut på att dels uppnå flytnivå på ett antal grundfärdigheter, dels en shejpingutmaning som är densamma som helgkursen fick: att gå baklänges upp på burkar eller dylikt och att lyfta ett bakben. Jag har inte börjat med precis dessa beteenden, men jag hade redan veckan innan kursen tränat en del bakbenskontroll. När jag skulle försöka shejpa ett bakbenslyft började Viktor sprätta med höger bakben, och det tyckte jag såg så roligt ut att jag fortsatte att belöna det. Det uppvisade han ganska mycket under kursdagarna när vi skulle träna ställande och liknande saker, fast jag då inte förstärkte det (med vilje i varje fall) en enda gång … Sedan har vi också tränat några gånger på att lyfta bakbenet bakåt ner i en burk, och det börjar falla på plats.

Träningen med klickerträningsgruppen i torsdags fick ett lite snöpligt slut, för det kom en sällskapssjuk katt och spatserade runt bland hundarna. Och Viktor visade prov på sin allra sämsta sida: man kunde lätt tro att jag höll på med någon form av avancerad hundmisshandel när han skrek rakt ut i frustration över att inte få jaga katten. Det var det där med förmågan till självbehärskning – där finns det en hel del kvar att göra!

Shejping, stimuluskontroll och baklängeskedjning

Efter två intensiva dagar på kurs i avancerad klickerträning med Maria som instruktör känner jag mig helt slut i huvudet. Viktor är också trött, men faktum är att jag tror att jag är tröttare!

Trots namnet ”avancerad” så började Maria gårdagen med att gå igenom förutsättningarna för effektiv klickerträning, för som hon så riktigt påpekade: som klickertränare, oavsett nivå, har man alltid anledning att gå tillbaka till, och framför allt träna på, grunderna.

Anledningen till att jag alls vågade anmäla mig till en kurs med det namnet var beskrivningen av förutsättningarna för att ha utbyte av den: hunden skulle ha lätt att erbjuda beteenden spontant utan hjälper, och den skulle kunna koppla av i bur mellan träningspassen (eftersom kursen hölls i en ganska trång lokal inomhus). Båda förutsättningarna uppfylldes med råge av Viktor, kan jag konstatera. Det jag möjligen hade oroat mig lite för (åtminstone när jag anmälde mig i höstas) var det där med vilandet i buren, men han har verkligen varit som en dröm och kopplat av totalt inne i buren. Till och med när flera av de andra hundarna skällde för att det kom in någon genom dörren höll han tyst och kikade bara lite nyfiket ut genom burdörren. Min vanligen så skälliga hund!

Annars så anser jag mig på intet vis vara en ”avancerad” klickertränare, och helgens kurs har gett mig ännu en påminnelse om att jag verkligen inte är det. När det gäller praktiska färdigheter så har jag nätt och jämnt kommit förbi det absoluta nybörjarstadiet. Men genom träning blir man bättre, och inspiration till att träna och bli bättre har jag verkligen fått massor av. ”Träning är en mekanisk färdighet”, som Bob Bailey säger. Jag skulle nog vilja tillägga att det även är en mental färdighet, i synnerhet när det gäller den viktiga förmågan att sätta kriterier på rätt nivå. Och det mentala och det mekaniska hänger intimt samman, förstås.

Första uppgiften med hundarna var en diskrimineringsövning: vi skulle shejpa fram en markering av ett speciellt föremål bland tre. Eller i varje fall börja – jag vet inte om det var någon som hann hela övningen. Vi gjorde det i varje fall inte, men vid dagens slut hade jag nästan nått målet för del 1 av övningen, nämligen själva markeringen av det ”heta” föremålet.

Vi arbetade i grupper om tre (två hundförare och en observatör) och varvade mellan att träna de båda hundarna och observera och föra logg åt varandra. Jag valde att lära Viktor markera locket på en liten glasburk genom att hålla nosen på det i upp till 5 sekunder. Återigen blev det pinsamt tydligt hur frestande och lätt det är att sätta för höga kriterier, kanske i synnerhet alldeles i inledningen av träningen av ett nytt beteende. Med hjälp av en kombination av alltför höga kriterier, taskig tajming och ostrategisk placering av mig själv hade jag på några minuter shejpat fram ett välta-burken-med-nosen-och-krafsa-på-den-med-tassen-beteende som absolut inte var vad jag ville ha, trots att jag samtidigt belönat en massa lyckade utföranden.

Efter att ha fått lite tips av Maria och mina träningspartners lyckades jag arrangera situationen så att kriterierna blev möjliga att uppfylla med hänsyn till 80%-regeln (att minst 80% av repetitionerna ska vara lyckade, det vill säga uppfylla kriteriet, där varje annat beteende räknas som ”skräpbeteende” och därför en misslyckad repetition). Viktor tryckte nosen mot burken gång på gång, och min burkhållare utstötte små förtjusta ”åh”, för han såg verkligen ganska näpen och samtidigt lite smådum ut, så fullständigt koncentrerad på sina nostryckningar.

Så här i efterhand kan jag naturligtvis, hur enkelt som helst, se att det självklart var så jag skulle riggat situationen från första början. Vi har ju faktiskt tränat en del på nostarget mot en yta (förutom mot en punkt som en targetsticka och min näsa), men alltid bara mot en vertikal sådan. Om ytan varit horisontell har det varit tasstarget som varit det önskade beteendet. Men jag kom liksom inte på möjligheten att göra det lättare för min hund genom att placera burken en bit upp i luften och med locket riktat åt sidan, utan ställde ner burken på golvet (som dessutom var halt) och tyckte att jag satt ett lågt kriterium när det första var att han skulle titta på burken. Men jag fick snabbt mycket mer än så, och även om nospekandet fanns med där så lyckades jag upprepade gånger oavsiktligt klicka för tasskrafsande också.

När jag väl fått till kriterierna blev också min tajming oerhört mycket bättre. Jag fick flyt i övningen och rörde mig stadigt framåt under de återstående träningspassen. Det där med flytet kändes så skönt. Även om jag ibland kan få till det när jag tränar hemma i min ensamhet (tycker jag, i alla fall) så har jag när jag tidigare varit på klickerkurs bara känt mig fipplig och oskicklig. Det har räckt med någon enstaka ny komponent, eller att jag ska försöka göra något på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar, för att jag ska bli totalt osynkad och grovt okoordinerad. Att jag faktiskt fick till flytet i går ser jag som ett bevis för att jag trots allt rör mig lite framåt i mina tränarfärdigheter.

I dag har vi ägnat oss åt övningar i stimuluskontroll och baklängeskedjning. Där har vi en del att träna på, kan man lugnt säga! Jag trodde att jag hade hyfsad stimuluskontroll på ”sitt” och ”ligg”, men i den här miljön (och med solbrillor och scarf för mun och näsa på matte …) var det, om än inte som bortblåst (för det mesta gör han vad jag ber honom om, snabbt och säkert), ja, inte under kontroll i varje fall (han gör det också tusen gånger däremellan).

För baklängeskedjningen valde jag möjligen en lite för svår uppgift, då delarna inte var riktigt färdiga. Som sista led i kedjan hade jag att han skulle gå in i buren och lägga sig, och det gjorde han bra, men han kunde inte riktigt vänta på signal, så när jag försökte lägga på det näst sista ledet, att stoppa huvudet i en kruka, fungerade inte ”buren” som en förstärkning och tillåtelse att göra sista ledet. Vi ändrade till att han fick gå frivilligt in i buren – när han gjorde näst sista ledet öppnades helt enkelt burdörren så att det blev möjligt. Det var bara det att han med huvudet nedstoppat i krukan hade lite svårt att uppfatta när burdörren öppnades … Men han jobbade och tänkte som sjutton, och hade vi hållit på lite till hade han nog knäckt det. Jag fick också fram fina spontana snurranden som jag hade tänkt ha som första led i min kedja, men så långt hann vi aldrig.

Sammanfattningsvis så skulle jag nu behöva ha en vecka ledigt för att verkligen följa upp och ta vara på inspirationen från helgen. Det har jag tyvärr inte.