I dag har Kasper fått somna in. Ett långt hundliv (femton år, en månad och fem dagar) har nått sitt slut. Det är sorgligt och vemodigt, men ändå på ett sätt skönt att äntligen ha fattat beslutet och genomfört det. För nu mot slutet var det bara en tidsfråga.
Jag har gått och dragit på beslutet, som verkligen inte har varit lätt. För visst, han var stel, trött och döv, men ändå kunde jag inte, med säkerhet i varje fall, säga att han hade ont eller på annat sätt led. Han var mest bara gammal. Naturligtvis är det väldigt svårt att avgöra, men jag tror faktiskt att det rastlösa gåendet som han ofta ägnade sig åt var mer jobbigt för oss än för honom.
Allt eftersom har jag insett att med så här gamla hundar blir kanske kriteriet för när det är dags att avsluta livet lite annorlunda än det åtminstone har varit med mina tidigare hundar. När smärtan eller lidandet blir en del av vardagen, i den mån vi människor nu kan bedöma den saken, är det självklart vår skyldighet att låta hunden slippa det, men nu blev det mer en fråga om det motsatta: den relativa frånvaron av livsglädje och intresse för tillvaron runtomkring. Inte för att det i Kaspers fall saknades helt – han tyckte in i det sista om att strosa runt och nosa i gräset, och mat var alltid uppskattat. Men relativt sett blev det färre och färre tillfällen med verklig livsglädje, mindre och mindre ork att faktiskt ta del av livet. Och någonstans går det en gräns. Nu bestämde jag mig för att det var här.
Det är märkligt tomt här hemma i kväll trots att Viktor oftast varit den hund som märkts mest – jag saknar till och med Kaspers enerverande tassande. Men i känslorna ryms förutom den direkta sorgen över att han är borta också vemodet, sorgen över allt det där som egentligen är borta för länge sedan, minnena från yngre och vitalare dagar. Döden blir liksom det definitiva slutet på hela den tidsperiod då den som är död har levat, och allt som har hänt under den tiden – där många betydelsefulla förändringar inte alls sker över en natt utan mycket mer successivt – allt det kan på något vis innefattas i sorgen.
Nä vad trist! Men vilken imponerande ålder! Hur tar Viktor det? Kram
Viktor är lite dämpad, men skälet till att jag tycker det kan delvis vara att han det senaste har ägnat mycket tid åt att skälla våldsamt när han fått syn på Kasper i speglar och glasdörrar här hemma … Han har terroriserat honom rätt hårt på slutet, utnyttjat hans svaghet, och några gånger tycker jag han har uppvisat ett slags förvåning över att Kasper inte finns någonstans. Han reagerade inte nämnvärt på den döda kroppen, men när han såg att jag stoppade ner Kasper i en plastsäck och väska blev han väldigt fundersam och började springa runt och leta (tittade bland annat i alla speglar).
Det är alltid tråkigt att skiljas från en kär vän. Men som hundägare måste man ta sitt ansvar och fatta det svåra beslutet. En hund har rätt till ett värdigt liv. Sköt om dig och Viktor! Hoppas ni får en bra sommar.
Tänker på dig!Sköt om er och ha en riktigt skön sommar!
Ja döden blir så definitiv. Allt hopp är ute, så länge hunden/personen lever hoppas man på åtminstone glimtar av den livsglädje och friskhet som funnits, men när döden inträder är det hoppet helt ute. Det är vemodigt och sorgligt och det man sörjer är precis som du skriver inte mest den gamla sjuka personen/hunden utan allt det som personen/hunden varit och betytt. Hundar har så kort liv, vi måste tänka på det och ge hunden ett så bra liv som möjligt den korta tid den är med oss. Vänliga hälsningar till dig och den övriga familjen.
/Margareta & Ztella
Kasper var samma årgång som min Spencer.Härligt underbara individer man aldrig glömmer!
Kram!
Det är nog ett av de svåraste beslut man kan fatta; att ta bort en hund som ”bara” är gammal, och avgöra var och när gränsen går. Den här känslan av att leka gud (om man nu tror på gud?) och bestämma över liv och död… Men, beslutet måste tas – tyvärr.
Kloka ord du skriver, och tur att du har Viktor kvar!
Vad sorgligt! Vilket långt liv Kasper fick, och ett värdigt slut. Jag kan förstå att det är tomt där hemma. Jättefint skrivet.
Varma hälsningar // Anna H
Hoppas ni haft en bra sommar!
Det här hade jag missat. Va härligt att han fick ett så långt liv. Kram
Mitt varma deltagande.
Du skriver så vackert och klokt…
Stor kram
Leni & co