I dag gjorde jag ett tredje försök att genomföra den observationsövning som är en av hemuppgifterna inför nästa helgs kurs i avancerad klickerträning hos Maria. Uppgiften går ut på att man observerar hunden under 20 minuter då den får göra vad den vill, och en gång i minuten antecknar vilket beteende hunden just då utför. Observationspasset upprepas vid tre tillfällen, och resultatet sammanställs till en tio-i-topp-lista på hundens vanligaste beteenden.
Jag gjorde det första försöket under julledigheten, men det stupade på att det hela tiden kom folk och hundar gående på såpass kort avstånd att jag inte vågade låta Viktor gå omkring helt fritt, utan till exempel ropade honom till mig eller höll honom i halsbandet en stund. Efter några omstarter gav jag upp och gick hem, och tänkte att det fanns ju gott om tid att göra det någon annan dag under ledigheten, på något lugnare och ensligare ställe. Vi var nästan inte i Uppsala alls under jul och nyår, utan tillbringade en del tid på just lugnare och ensligare (nåja) ställen. Men något mer försök lyckades jag nu inte få till – vart tog tiden vägen?
I går gjorde jag därför ett nytt försök, men då blev det så mörkt att jag inte kunde vare sig skriva eller observera ordentligt, och gav upp för den sakens skull.
Men i dag då. Nu hade jag bestämt mig för att det bara skulle gå. Jag tog Viktor med ut i Hågadalen, där jag också gjort de första två försöken, men tog stolsryggsäcken med för att kunna sätta mig ner var som helst, utan att behöva leta upp en sten att sitta på. Sedan gick jag ut på ett fält där jag inte väntade mig att det skulle passera några människor, och tog ut avståndet från vägar och stigar såpass att jag inte trodde Viktor skulle våga sig så långt bort från mig. Även denna kulna, regniga januaridag dag var det nämligen rätt många som var ute och promenerade, sprang eller red i området. Och så satte jag mig ner på ryggsäcken och tog fram mitt anteckningsblock.
Själva situationen var ganska ny för oss. Till största delen har jag när jag varit ute och haft Viktor lös varit i rörelse själv och serverat rikligt med aktiviteter som belöning för bra beteenden (att han tar kontakt eller kommer till mig till exempel). När jag har suttit eller stått stilla på en och samma plats (något som jag dessutom gjort alldeles för lite) har jag för det mesta haft honom i koppel, om vi inte har ägnat oss åt någon specifik träning eller aktivitet (såsom hundlek).
Det hela var både lärorikt och intressant – jag kan verkligen rekommendera alla att göra liknande observationsstudier av sina hundar. Jag antecknade förutom beteendet varje hel minut lite löst vad han gjorde däremellan, och noterade varje gång han tog kontakt med mig.
Jag ”fuskade” en gång, då Viktor vid ett tillfälle sökte sig närmare hundra meter bort från mig, och det kom en stavgångare på vägen som han då hade mycket närmare till än till mig. Han är visserligen inte så modig av sig, men jag hade ändå inte riktigt is i magen utan ropade på honom, och belönade med godis när han kom. Men i övrigt följde jag instruktionerna för uppgiften (”om hunden spontant tar kontakt med dig får du svara, men bli passiv igen inom en minut”).
Resultatet av observationerna då? Ja, jag kan för det första konstatera att Viktor föredrar att hålla sig relativt nära mig även när jag är passiv. Med undantag för ovannämnda utflykt (som totalt tog ca två minuter i anspråk) växlade han mellan att springa iväg ca 10 till 20 meter och komma till mig där jag satt. Han kom fram och tog kontakt (föreföll förvänta sig godis eller någon aktivitet, och hoppade upp och pussades några gånger) ungefär varannan minut. Ibland stannade han vid mina fötter ett tag, uppemot en minut, men oftast varade kontakterna kanske 10–15 sekunder.
Jag ska göra övningen två gånger till innan jag sammanställer resultatet, men en inte alltför vågad gissning är nog att ”nosa” i någon form kommer att hamna överst på tio-i-topp-listan, lite beroende på hur jag väljer att klassificera de olika beteendena (nosa i rörelse och nosa på en specifik fläck kanske ska vara två olika beteenden, till exempel).
Vid det avbrutna observationsförsöket i går lät jag Viktor ha en boll (som vi lekt med och han sedan burit på under promenaden dit), och det gav mig idén till en annan observationsövning, nämligen att låta hunden välja leksak. När jag nu ändå var igång med pennan och anteckningsblocket gick jag vidare med den. Kanske skriver jag mer om den senare, för den var också intressant.
Vad är då syftet med detta, förutom att det tillfredsställer en allmänt nyfiken och kategoriserande person som mig? Att veta vilka beteenden som hunden väljer oftare än andra är mycket användbart. Klickerträning (och för den delen all träning/ beteendemodifikation, det är bara det att man i klickerträning medvetet gör bruk av principen) baserar sig i stor utsträckning på Premacks princip. Ett beteende, vilket som helst, som i en viss situation är mer sannolikt än ett annat kan användas för att förstärka ett mindre sannolikt, men önskvärt, beteende.
Det är en enkel och samtidigt fascinerande princip, men inte alltid lätt att tillämpa. För att lyckas behöver man hela tiden ha en känsla för beteendehierarkin, som givetvis skiftar beroende på hundens motivation (en hungrig hund får ätbeteendet högre upp i sin hierarki, för att ta ett enkelt exempel) och tillgängliga alternativ. Men om man lär sig behärska principen har man ett mycket effektivt verktyg för att påverka beteenden, och antalet möjliga förstärkare blir oändligt – det gäller ”bara” att veta i vilka situationer man kan utnyttja dem.
Att bli bättre på att observera beteenden och använda Premacks princip i den vardagliga hundträningen hör till mina personliga mål för året.
